[081009] Aldrig god natt är ett självbiografiskt seriealbum av Coco Moodysson. Det handlar om hennes tonår som punkare på söder i Stockholm, om att vara fjorton, om att börja spela i ett band, om att ha en ensamstående mamma som gillar att festa.
Coco Moodysson tecknar i en stil som man känner igen från andra självbiografiska serietecknare som t ex Åsa Grennvall eller Annelie Furmark, svartvitt utan gråtoner, lite kantigt och påminner om mer konstnärligt tecknande. Jag tycker maneret känns lite punk, vilket ju passar väldigt bra till just detta album. Ovana läsare av moderna serier kan säkert tycka att det är taffligt. Jag tycker det är lysande, det är effektivt, tydligt utan att vara grovt, även nyanser kommer med. Porträttet av henne själv är så fint, det är skickligt att lyckas fånga det där alldeles speciella som finns precis mellan att vara vuxen och barn
Jag kanske är i ungefär samma ålder som Coco Moodyson och tänkte väl först att det här var ett album just för sådana som mig. Men det första jag upptäcker är att jag mer identifierar mig med hennes mamma än henne själv. Mamman finns inte tillhands när hon behövs, men hur lätt är det att veta när den kvart i månaden infaller, då man verkligen behövs för sin tonåring?
Men det är också så att tidsmarkörerna helt enkelt inte är tillräckligt starka för att man ska drabbas av skön nostalgikick. Min egen fjortonåring spelar också i band på fritidsgård, skulle nog också gärna trakassera Per Gessle om hon fick chansen, läser också KP och mer eller mindre bor ihop med sina bästa tjejkompisar. Det har aldrig slagit mig förut hur mycket det faktiskt är som är precis samma.
Jag ger Coco Moodyssons album till henne istället.
Hennes omdöme var; den var jättebra! Men vi har mycket roligarenu än vad dom hade då.
