[081003] Idag är en unik dag. Det judiska nyåret Rosh Ha’shana och festen Eid el Feiter som markerar slutet på den muslimska Ramadan inträffar i år samtidigt, tisdagen den 30 september. Detta innebär att jag och mina kamrater från team 28 idag fått uppleva en dag som känns som både ”jul och nyår” samtidigt.
Både israeler och palestinier är lediga och många spenderar högtiden med sina respektive familjer och vänner. Barnen får presenter i Palestina, inte sällan plastvapen, vilket kanske inte borde vara förvånande med tanke på hur många riktiga vapen de förmodligen sett. De judiska barnen får vänta med presenterna tills Yom kippur inträffar, vilket är snart. Och både israeliska och palestinska familjer äter just nu gärna både gott och länge. Framförallt ger dock dessa högtider ett tillfälle att reda ut osämja som grott under det senaste året och med detta följer också ett erbjudande om frid.
För mig betyder det att det idag varit en avslappnad stämning här i området. Det mesta har också varit stängt, vilket innebär för vår del som följeslagare att vårt schema ändrats lite.
De sex olika följeslagarteamen både bor olika och har lite olika arbetsuppgifter. Vårt team bor inne på ett sjukhusområde som drivs av det lutherska världsförbundet . På området ligger det stora sjukhuset Augusta Victoria som tar emot palestinska patienter från Västbanken och Gaza. I vårt uppdrag ingår att några gånger i veckan följa med de bussar som tidigt varje morgon lämnar sjukhusområdet för att hämta upp läkare och patienter.
I morse hämtade sjukhuset inte upp någon men detta tillhör undantagen. 0515 har jag vid ett flertal tillfällen suttit på den första sjukhusbussen tillsammans med Abed, en av våra palestinska grannar. Abed arbetar på bussen som varje morgon åker två vändor in på Västbanken. Tur och retur från Jerusalem till Hebron. Den första bussen hämtar upp läkare och annan sjukhuspersonal. Den senare turen plockar upp dagpatienter som kommer in för att genomgå exempelvis cancerbehandling eller dialys.
Abed har en ganska speciell arbetsbeskrivning. Han är den som tar betalt på bussen men det är också han som ser till att läkarna hinner i tid till jobbet. De kommer ibland bokstavligen klättrandes mot bussen över olika typer av vägspärrar (eller hinder) som Israel placerat inne på Västbanken. Men ofta står de bara där, vid den dammiga vägrenen, med sina portföljer och väntar på att Abed och bussen ska hämta upp dem. Det är en märklig syn att se de lite äldre läkarna kliva på bussen. Se hur de borstar av dammet från sina kostymbyxor, ler och säger god morgon och konstaterar att ännu en ny arbetsdag just börjat.
Abed känner väl till att det idag finns ungefär 610 olika former av hinder på Västbanken. Han vet också att de kan se mycket olika ut. Ibland är de grindar eller bommar, men ofta spärras vägar av med hjälp av en hög stenar eller en grushög som gör det omöjligt att köra över med bil. Han vet detta därför att det ofta är han som tar beslutet om vilken väg bussen ska ta när den vanliga vägen stängts, ibland utan förklaring. Det är också han som är först av bussen när vi kommer till den stora militära övergången på väg in i Jerusalem. Det är inte helt enkelt att bilda sig en bild av vad ’muren’ innebär i praktiken. Efter att ha passerat den militära vägspärren åker bussen först in i Israel för att slutligen åter befinna sig på Västbanken där sjukhuset ligger. En anledning till detta är att östra och västra Jerusalem inte delas av en mur, även om muren byggts i Jerusalem. Istället finns en gammal politisk gränsdragning från 1976 års krig som refereras till som gröna linjen och som på kartor visar hur Västbanken delas från Israel. I praktiken är det problematiskt att se exakt vart denna gräns går.
Abed är väl införstådd i detta och det är också han som diskuterar med soldaterna om det uppstår några problem när bussen kommer till vägspärren.
Problem i detta fall är ofta relaterade till de tillstånd palestinier alltid måste ha. Arbetar du på sjukhuset måste du, förutom ditt ID som visar om du är bosatt i Israel eller i Palestina, ha ett separat tillstånd som visar detta. Detta tillstånd kan se lite olika ut beroende på vad du arbetar med och måste generellt förnyas fyra gånger per år. Har du av någon anledning blivit förhörd av säkerhetstjänsten står detta ofta på ditt tillstånd och kan göra det problematiskt för dig att passera vägspärren. Häromdagen började jag prata med Muhammad, en sjukgymnast som arbetar på sjukhuset som berättade om de förhör han genomgått efter helgbesök hos familj i Jordanien och efter studier i Egypten.
Men Abed har åkt sjukhusbussen många gånger nu och vet hur man förhandlar vid vägspärren. Han vet hur han ska prata med befälen som vill samla in alla ID kort och separata tillstånd och sedan gå iväg till sitt kontor för att ringa in dem för att kontrollera att alla uppgifter är korrekta. Abed vet hur lång tid det tar att kontrollera alla ID och tillstånd. Helst vill han inte ens att vi ska behöva kliva av bussen och tvingas stå i en rak och lydig kö intill bussen men detta händer så gott som alltid.
Så jag, överläkarna och övrig personal från Augusta Viktoria-sjukhuset står i stort sett varje morgon framför några arton-, nittonåriga israeliska soldater som väger oss med blicken, kontrollerar våra papper och sedan långsamt släpper ombord oss på bussen så att vi kan fortsätta vår arbetsdag.
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
