[080930] av Åsa Eek Engquist
premiär på Teater Uno den 24/9 2008
Bearbetning och regi: Carl Harlén och ensemblen
Musik: Björn Holmudd
På scenen: Åsa Eek Engquist, Pelle Bolander, Björn Holmudd
Teater Uno har gjort en ny teaterföreställning för mellanstadiebarn. Den handlar om ett viktigt ämne: det eviga ansvaret för hur vi uppträder och har uppträtt mot våra medmänniskor. Det är en liten fin föreställning som flätar samman minnesbilder, samtal och musik.
En tremannaorkester skall uppträda med käcka låtar. De träffas på scenen och börjar minnas sina gemensamma klasskamrater från barndomen. De återupplever en obehaglig situation där hela klassen plötsligt deltog i mobbningen av en flicka som råkat bli ovän med en av klassens ledarfigurer. Varför såg de vuxna ingenting? Eller: varför brydde de sig inte?
Kanske är svaret just att de var vuxna. Och vuxna har ju en märklig makt och därtill en långvarig träning på att undantränga obehagliga företelser så till den milda grad att de närapå upphör att existera. De tre på scenen demonstrerar detta inför den unga publiken: de minns och lider, men skyndar sig sedan att undantränga det hela med käcka vuxentrix och sånger. Fast tillslut är det ändå som om något av barndomens allvar återvänt till dem. Kommer de kanske att söka upp sina gamla kamrater? Går det att ställa något tillrätta efter tjugo eller trettio år??
Pjäsen är ingen rysare. Den är mjuk, varm, samspelt och musikalisk. Och den kan ge underlag för viktiga diskussioner.
/Kajsa Öberg Lindsten
Jag har ett minne från min skoltid att vi hade en hackkyckling i skolan. Henne såg vi ner på och mobbade och jag tror inte att hon hade en vän i klassen. Nu när man ser sig själv i tidskikaren kan man inte annat än skämmas.
Orsaken till vårt beteende ligger i vår mänskliga (djuriska) natur, vår lust att förfölja och ta avstånd från det som upplevs som avvikande, på den lägsta nivån, i naturen, stöta bort det, döda det.
Dagmar heter hon i Åsa Eek Enquists pjäs. Den yttre anledningen till mobbandet är namnet som av den barnsliga påhittigheten förvrids till daggmask. Teater Uno är ute i angeläget ärende och den lilla musikaliska föreställningen tjänar som underlag för ett samtal om vår grymhet. Därmed har kanske inte Dagmar lidit förgäves.
/Åke S Pettersson
