[080923] Hur kommer vi att kommunicera om drygt tio år? Den frågan kan väl intressera oss lite till mans och naturligtvis även Posten, detta ärevördiga statliga verk som startade för 372 år sedan. Mitt sista riktiga postkontor byggdes på 60-talet, när brevet fortfarande hade en stark ställning. Ovanför entrén till det nu nedlagda postkontoret fanns – och finns fortfarande – en stor fasadplatta i granit med ”Post” ingraverat i jättebokstäver.
Men brev har vi uppenbarligen slutat skriva och Posten försöker hitta nya vägar att göra pengar på vårt allt starkare behov av att kommunicera. Det blir naturligtvis inte en enkel match för Posten att överleva i en tid när allt fler meddelanden överförs elektroniskt. Däremot behövs traditionella transporter för att frakta hem allt som vi köper på nätet. Men den självklara utgångspunkten är ändå det företag som finns idag för att försöka skapa strategier för sin överlevnad. Kommunikationsdirektören Per Mossberg på Posten har därför bjudit in unga skribenter att sia om den nära framtiden.
De flesta skribenterna i antologin är födda på 80-talet. Om dem har det hävdats att de är den första generationen som kan tänka både kollektivt och individualistiskt, att det i deras medvetande finns utrymme för solidaritet. Men av det märks inte speciellt mycket i bidragen. Desto mer lyser jag-perspektivet igenom. Här finns även mängder av upplevelser som inte riktigt vill lyfta från det privata till det allmängiltiga, blandat med vakna och spännande reflektioner.
Rasmus Fleischer är doktorand i samtidshistoria vid högskolan i Södertörn och en av grundarna av Piratbyrån. Han för ett resonemang om att konsumtion övergår till produktion under vissa betingelser. Jag förmodar att hans perspektiv är helt annorlunda än filosofen Johan Galtung, som hävdar att konsumenter som går samman kan bli en viktig politisk kraft.
Fleischer frågar sig hur man kan gå från att vara konsument till att bli producent? Han tänker inte så mycket på frimärkssamlare och konjakskonässörer utan på kulturella konsumenter. Ett bättre exempel är vinylskivor. Ett samlande som först kan se ut som ett privat samlande, kan med tiden bli attraktivt och exploaterbart. Visst kan det vara så, men mer då?
Jo, säger, Rasmus Fleischer, vi har tillgång till ett överflöd av musik och då är det bra om någon kan göra ett attraktivt musikpaket för varje tillfälle. Ungefär som en curator på en konsthall. Konsumtionen blir en slags performance och får en mer aktiv roll och artikelförfattaren menar att musiken är det första exemplet på en trend som kommer att växa inom allt fler branscher.
Här finns säkert något spännande att fästa uppmärksamhet på. Vi har fjärmat oss från 1900-talets dominerande modell för människors liv, avslutar Fleischer, där envar skulle vara en specialiserad producent under arbetsdagen och en renodlad konsument under fritiden. Han tror inte att filmindustrins försök att bevara den gamla fördelningen av rätigheter kommer att överleva. Relationerna mellan produktion och konsumtion har förändrats bortom det perspektivet.
Då återstår bara att försöka analysera vilka processerna är och hur man ska förstå vad som händer.
