[080920] av Phyllis Nagy
Stadsteatern, Nya Studion
Regi: Malin Stenberg
Scenografi och video: Anders Nilsson
Musik. Anders Blad och Daniel Ekborg
Översättning: Eva Östergren
I rollerna; Ylva Gallon, Margita Ahlin, Lisa Lindgren, Johan Karlberg, Victoria Olmarker, Johan Gry
Phyllis Nagy är en amerikansk dramatiker, bosatt i London sedan 1992 och där verksam vid bl.a. Royal Court Theatre, avantgardescenen vid Sloane Square, med andra ord en typisk författare av den sort som gärna spelas på Stadsteaterns Nya Studio.
Hennes fjärilssamlande make i Johan Karlbergs gestalt hyser inga varmare känslor varken för sin fru eller för sin dotter som han föser i säng med bäste vännen när hon är fjorton år. Bäste vännen, gör en blonderad Johan Gry till en karikatyr av den tuggummituggande he-mannen.
Johan Karlberg spelar även en polis(eller advokat?) som sysslar med att reda upp brottet. Victoria Olmarker har också en dubbelroll som dels pappans älskarinna, dels dotterns lesbiska vän.
Tyngsta lasset drar dock Ylva Gallon som dottern som skjuter sin mor med en revolver som hon fått i present av sin pappa. Ylva Gallon, som gjorde en sådan god insats i Noréns Rumäner häromåret, är övertygande i rollen. Från början verkar hon liten och spröd, nästan ett barn i sina korta kjolar, men allteftersom pjäsen fortskrider, upptäcker man att hon är den på scenen som är mest vuxen, har mest substans, kanske för att hon fortfarande inte är krossad. I en scen drar Johan Grys älskare av henne den ena paret trosor efter det andra, utan att lyckas plocka henne naken.
Det är därför logiskt att hon i sista scenens sista sekunder avlossar det fatala skottet, som pjäsen handlat om.
Dekoren och videoinslagen är mycket välgjorda, imponerande med tanke på de begränsade utrymmena. Scenografen heter Anders Nilsson.
Den här föreställningen är inte lätt att ta till sig, men den är fascinerande i sin slutenhet. Den som har svårt att hänga med i det ovan skrivna rekommenderar jag att läsa Kulturtidningen Zenits nyutkomna nummer där Margita Ahlin berättar om Butterfly Kiss för Anders Thuresson.
/Åke S Pettersson
Butterfly Kiss är ett familjedrama i Jelinek-stil. Om tre generationer kvinnor, där mormodern är den värsta förtryckaren och cynikern, modern är en hjälplös alkis som kräver dotterns ständiga stöd för att upprätthålla sina livslögner och dottern är ett klarsynt, godhjärtat, ömhetstörstande och utnyttjat maskrosbarn som plötsligt blir vuxet och tar livet av sin mor.
I dessa kvinnors liv gästspelar några charmiga, opålitliga karlar. Framför allt flickans far – en distanserad och flyktig förförartyp, som är fjärilsspecialist, och vars varmaste och sinnligaste relation är armékamraten, som gärna får förföra hans dotter.
Det konstiga är att det finns en värme i denna familjetragedi. Texten och spelet är milt absurt. Där finns inga skrikiga karikatyrer. Bara lagom skruvat rör sig föreställningen i en elegant och adekvat scenografi, där glasväggarna mellan människorna stundtals blir alldeles skönjbara och verkliga. En och en halv timme utan paus går snabbt. Skådespelarnas prestationer är oklanderliga. Inte en falsk ton. Detta är en av de flottaste föreställningar jag sett på Göteborgs Stadsteater.
/Kajsa Öberg Lindsten
