[080916] Katarina Bjärvall har tidigare skrivit två fackböcker, Vill ha mer. Om barn, tid och konsumtion och En gravad hund. Det svenska språket i en mångkulturell vardag.
Under tiden är hennes debutroman. Även här får man prov på Katarina Bjärvalls intresse för det mångkulturella Sverige. Romanen befolkas av både infödda svenskar och kurdiska flyktingar, som trots att de bor ganska nära varandra ändå lever i olika världar. Slumpen gör att dessa människor med sina olika erfarenheter möts.
Romanen ställer frågan om det finns något bakom slumpen som gör att det går att förstå en händelse som påverkar många människors liv? Är det kanske många små detaljer som tillsammans skapar katastrofen? Romanen är fylld av existentiella frågor och genom att foga samman de olika personernas upplevelse till en slags mosaik träder en intressant bild fram.
Allt börjar en kväll på fotbollsplanen där flickan Louise tränar att skjuta på det tomma målet, mobilen ramlar ur fickan och hon ber en man som sitter vid sidan av planen att hålla mobilen åt henne. Det ringer och mannen svarar. I andra änden finns mamman som blir orolig när hon hör en främmande mans röst på sin dotters mobil. Mamman som är på väg att hämta Louise trampar gasen i botten när hon kör på den tomma förortsvägen. Bara en joggare syns till och en gammal man som promenerar längs vägen. Så plötsligt kliver han ut framför bilen. Detta är upptakten till ett nät av händelser där de olika människorna kommer i kontakt med varandra.
I romanen finns Sten som kämpar för att hålla relationen till sin gamla pappa på en nivå där konflikterna inte tar överhanden, men de otäcka barndomsminnena lurar hela tiden i bakgrunden. Newroz som är kurdisk flykting och kämpar med sin butik och relationen till sin sambo som inte blir den där kärleksfulla relation som hon väntar på, trots att hon gör ett stort offer för sambons bror. Hon känner också förväntningarna från familjen och släkten att hon ska gifta sig och skaffa barn. Dagny som är så rädd för elaka människor som gör hemska saker och särskilt rädd är hon för att hennes dotter ska råka ut för något farligt. Dottern Louise saknar sin pappa som hon aldrig har träffat och som hon bara sett på ett dåligt foto: Zinar som målar sina tavlor och diskar på ett äldreboende i väntan på besked från migrationsverket ifall han ska få stanna i Sverige eller inte, eller om han skickas tillbaka till Turkiet och till släktens krav på att han ska hämnas mordet på sin far. Roni som längtar efter kärlek och barn och inte är riktigt tillfreds med relationen med sambon.
De olika människornas liv och möten flätas samman på ett naturligt sätt och Katarina Bjärvall lyckas överraska ända in till romanens slutsidor. Tempot i boken är lugnt och eftertänksamt för att inte säga långsamt ibland, men utan att det blir tråkigt och att läsningen stannar upp. Snarare fungerar det som en fördjupning genom att man får följa människorna i deras vardag och ta del av deras sysslor. Omgivningen beskrivs mer fragmentariskt men känner man till Stockholm och Lilla Essingen känner man kanske igen sig.
Under tiden är spännande läsning där pusselbitarna varsamt fogas samman samtidigt som den även rent språkligt är ett nöje att läsa. Min enda invändning är att flyktingarna i romanen ter sig väl ”svenska”. Men kanske vill Katarina Bjärvall fokusera på att människors likhet är större än olikheterna.
