[080915] av Niklas Hjulström och Kjell Sundstedt efter Lars Molins TV-serie.
Premiär på Folkteatern i Göteborg lördagen 13 september 2008
Regi: Niklas Hjulström
Scenografi: Lisa Hjertén
Musik: Niklas Román
I rollerna: Göran Ragnerstam, Sara Wikström, Jonas Sjöqvist, Johan Örjefelt Karin Sillberg, Hanna Bogren, Lars Magnus Larsson, Ulla Svedin, Elisabeth Göransson, Anders Granell, Bo Wettergren, Filip Pachucki.
Musiker: Rolf Hedberg, Niklas Román, Gunnel Samuelsson.
Nu är det TV på båda de stora scenerna i staden. I fredags var det Carin Mannheimer på Stadsteatern och veckan därpå Lars Molin på FolkTeatern, våra mest folkkära televisionsdramatiker.
Liksom på Stadsteatern är det också på FolkTeatern bud på publiksuccé. Det är dock stora skiljaktigheter mellan de båda föreställningarna. Tre Kärlekar en rak realistisk berättelse om ett spännande skede i vår historia:1940-talet, den tid då vi gick från instängdhet och isolering till internationalisering, då vi gnuggade svenskheten ur ögonen och började inse att vårt öde inte avgjordes här på vår hemmaplan, då vi gick från utedass till wc, då vi började tvätta fötterna antingen det behövdes eller inte.
Vadmalsdoften och hästskiten ersattes av nylonet och bensinen. Vi upplever elen som den rena energin och har glömt, ifall nu vi vetat det, vad utbyggnaden av vattenkraften egentligen kostade, om naturvärden som förstördes, om landskap som begravdes under de stora kraftverksdammarna, om människor, (norrlänningar) som sålde sitt fädernesarv för en styver.
Forsen är huvudperson. Den envise bonden Ragnar spelad av Göran Ragnerstam vägrar att sälja sin majoritetsandel i forsen och får hela bygden emot sig. Hans lika envise son Gösta, Jonas Sjöqvist, vill helst bli officer och få fortsätta att flyga. Han vill inte inordna sig i livet som bonde. Det vill inte heller hans äldre bror Orvar, Johans Örjefelt, som har blivit RLF-pamp och tänker göra karriär som riksdagsman. Systern Britta, föder en oäkting men köper ortens kafé. TV-serien har visats två gånger (minst) så handlingen är väl bekant?
Den version som spelad på FolkTeatern är tydlig och lätt att överskåda. Den är redigare än Simon och ekarna som ändå blev en populär framgång för upphovsmännen Hjulström och Sundstedt. Tre Kärlekar är dessutom tillskillnad mot Simon och ekarna välgörande fri från metafysik ballast.
Skådespelet var berömvärt. Det var roligt att återse Göran Ragnerstam som gör sin roll med tyngd och auktoritet och lika roligt var det att få se Hanna Bogren som ger liv åt den mest komplicerade av figurerna i pjäsen, högreståndsflickan Lilian. Sara Wikström går från framgång till framgång. Sist var det Alice i Dödsdansen och nu Ester, modern, den enkla kvinnan som trotsar patriarken.(Det var en ny djärvhet som blev mera allmän allteftersom kvinnorna kom att frigöras under och efter kriget).
I övrigt förekommer det många fina insatser. Lars Magnus Larsson som bankdirektör, överste och advokat, Ulla Svedin som blommar som den olyckliga överstinnan som förlorat sin judiska släkt i Hitlers koncentrationsläger, Anders Granell och Elisabeth Göransson ur den fasta ensemblen fyller ut i många roller.
Till den fasta ensemblen får man också räkna Niklas Román som skrivit musiken som spelar en viktig roll som sammansvetsande kitt mellan de många scenerna. Regissören Niklas Hjulström lyckas föra den stora uppgiften i hamn utan att ansträngningen märktes; tre timmar och femtio minuter som svann snabbt iväg.
Det är kanske inte någon märkvärdig, djup teater som erbjuds. Den som längtar efter den stora upplevelsen får väl ge sig till tåls till dess att den nye konstnärlige ledaren Lars Norén tar vid nere vid Järntorget.
/Åke S Pettersson
Med Tre kärlekar Niklas Hjulström åstadkommit en uppsättning som är just så underhållande, folklig, milt historisk och Sverigebesjungande som jag hade väntat mig. Och faktum är att föreställningen är riktigt bra!! För den ÄR underhållande, rolig och rörande. Och där finns inga döda punkter och många duktiga skådespelare som på ett förunderligt lättsamt sätt lyckas göra sina bitvis folklustiga schabloner till äkta karaktärer.
Man får sitta där hela kvällen och vara glad och nöjd och glömma all sorglig nutid, och få en tår i ögat eller le och skratta åt forna tiders folk. För de är ju också VI. Många av oss i publiken var med på den tiden. Och DEN tiden, som tog slut vid andra världskrigets slut, blev ju också början på vår moderna tid, där vi lever nu.
Pjäsens starka kvinnor är särskilt roliga att se på. Min personliga favorit är Britta, den glada och starka hemmadottern som gläds åt sitt oäkta barn och startar egen firma för att försörja honom. Karin Sillberg spelar henne och gör mig tårögd. Men hennes töntige älskare, den gamle bankdiriktören,är också extremt sympatisk.
Det lustiga med föreställningen är ändå dess mildhet. Den handlar ju om klassklyftor. Men ändå inte om klasskamp, Klassklyftorna gör liksom inte ont. För allt ordnar sig ju tillslut till det bästa, och moderniteten med dess nya möjligheter till klassresor fortskrider liksom av sig själv, vad människorna i sin egennyttighet och sturighet än vill..
Det är väl ett speciellt slags realism, en ideologilös folklighet. Och resultatet blir en välspelad och underhållande feelgoodföreställning som alla kan samsas om, och som var och en kan få tolka precis som den vill. Denhär föreställningen är absolut tillräckligt bra för att bli en riktig långkörare.
Men det blir intressant att se vad Folkteatern skall ta sig till efter detta. Kommer man att våga påstå något om samtiden, eller är det tryggare att fortsätta sökandet efter en minsta gemensamma nämnare i det förflutna?
/Kajsa Öberg Lindsten
