[080911] Den israeliska staten har varit ifrågasatt och kontroversiell sedan sitt grundande 1948. Tre krig har officiellt utkämpats mot grannstaterna och i dess kölvatten existerar även en ockupation av områden som vanligtvis refereras till som Västbanken och Gaza. Aktivismen är väl utbredd i regionen. Av dessa finns något mindre vanliga grupperingar som utgörs av militärer, eller sympatisörer av militärer, vilka delvis vägrar militärtjänst i det israeliska försvaret. Dessa gruppers aktiviteter är fokus för detta arbete.
I staten Israel är militärtjänstgöringen för de allra flesta en integrerad och inte ifrågasatt del av vuxenlivet. Inledningsvis är det en relativt lång period, kvinnor gör generellt två och män fyra år i försvaret om man bortser från den vanligtvis årliga repmånaden. Arbetsuppgifterna varierar men det är ovanligt att kvinnor tjänstgör i stridande positioner. Vissa grupperingar i samhället gör inte sin militärtjänst såsom exempelvis Haradim och gravida kvinnor. Inte heller du som är över 26 år kallas oftast in till militärtjänst. Det inträffar också att israeliska medborgare av arabisk identifikation på grund av säkerhetsskäl inte tas ut i militärtjänst vilket exempelvis skedde under utrymningarna av bosättningarna i augusti 2005.
Att som israelisk medborgare säga nej till tjänstgöring i försvaret på grund av ickereligiösa skäl är ovanligt. Israel är för övrigt (tillsammans med Ecuador) idag de enda länderna i världen där en rättslig del av försvaret handhar manliga pacifisters önskan om att vägra. 2002-2003 fick 167 av 273 män anslag medan bara 14 kvinnor av 178 inte beviljades utträde ur försvaret. Ändå växer den lilla aktivistskaran som går under samlingsnamnet Refusniks, det vill säga vägrare. Organisationen Yesh G’vul (YG) ingår i detta nätverk, vilket även rörelsen Courage to Refuse (CTR) gör.
Som aktivister kan YG uppfattas som ovanliga såtillvida att de ytligt kan definieras som homogen gruppering huvudsakligen bestående av israeliska män med militär bakgrund och inte som i många andra fall bestående av palestinska, internationella aktivister och/eller kvinnor även om de har sympatisörer och delvis arbetar i nätverksform. Medlemmarna har av olika skäl valt att avsäga sig tjänstgöring på ockuperad mark men är inte enligt egen utsaga traditionella pacifister utan har tagit ett beslut enbart angående dessa geografiska områden. Deras definition av själva vägrandet är därmed något ovanligt då de talar i termer av selektiv vägran, en pacifism med Israelisk stämpel.
Detta arbete har som syfte att beskriva både hur aktivism tar sig uttryck, både dess innehåll effekt. Ursprungligen undrade jag om en uttalad pacifistisk tanke manifesterar sig i en militärorganisation och i så fall om och hur detta påverkar deras arbete generellt och mer specifikt i rättsliga områden.
Ett primärt mål i Refusniksrörelsen i Israel är att få stopp på ockupationen som de anser olaglig. Civil olydnad är en ofta använd metod i sociala rörelser och så också i detta fall. Här är det den uppfattade tvetydiga inställningen till lagen som utgör startpunkten. Mer specifikt är det primära syftet att utforska hur YG (som ingår i Courage to Refuserörelsen) uttalade pacifistisk grund till teoribildningen selektiv vägran manifesterar sig i strategier och metoder.
Enligt Håkan Thörn uppstår och agerar sociala rörelser alltid med utgångsläge i samhälleliga konflikter och problem. Grupper av människor agerar kollektivt för att förändra samhället, är präglat av samhället de kommer ifrån oberoende av nivåskillnad. Därmed finns en inbyggd omöjlighet att förutsäga om eller på vilket sätt en rörelse kommer att förändra samhället. Utan att negera detta påstående kan det inledningsvis konstateras att både Refusnikrörelsen i stort såväl som Yesh G’vul (YG) retat upp och påverkat ända sedan sitt grundande under Libanonkriget 1984.
Att vägra är onekligen en vanligt förekommande metod inom pacifiströrelsen men inom YG tolkas och ageras vapenvägran i ovanliga termer. Selektiv vägran är enligt YG ett unikt israelisk begrepp även om det förekommit sporadiska protester inom andra arméer.
Hur argumenten för användandet av denna metod utformas är viktigt för rörelsens fortlevnad då det är ett av fundamenten som bär upp den. Enligt YG applicerar den civila olydnadsprinciper som härstammar från Martin Luther King och Mahatma Gandhi på och i ett militärt kontext. Med utgångspunkt i en universell militärkodex poängteras starkt rätten såväl som plikten hos varje soldat att ifrågasätta och ta ställning till order han/hon finner moraliskt eller politiskt ohållbara. YG arbetar aktivt för att bidra till att den olagliga ockupationen upphör. Deras uttalade strävan att arbeta mot förtryck/ockupation och för en lagförändring vilar på teoribildningen om selektiv vägran.
En grundläggande princip kan sägas vara att ifrågasätta och neka att lyda order då de inte anses vara rättsligt försvarbara. Deras uppfattning om lagen kan inledningsvis tolkas som tvetydig då den i princip bör ifrågasättas men ändå tycks okränkbar. Lagen har således rätt att döma vägrare som bör ta sitt straff men detta betyder inte att lagen är statisk eller inte kan förändras på sikt.
Internet erbjuder stora möjligheter för organisationer som ingår i sociala rörelser. Yesh Gvul och Courage to Refuse (CTR) är inga undantag. YGs hemsida http://www.yeshgvul.org/english/ är idag välutvecklad, välbesökt och väl länkad med andra grupper inom Refusnikrörelsen i regionen såväl som pacifistiska internationella nätverk. YG’s hemsida liksom länken till rörelsen CTR http://www.seruv.org.il/english (inom vars gränsdragning YG kan sägas höra hemma) har varit utgångsläget. CTR arbetar inte längre från sitt kontor men hemsidan uppdateras sporadiskt och innehåller mycket basinformation om/för vägrarna. Av generellt intresse har varit olika grundläggande former av strategier/arbetsmetoder, även de som mer indirekt kan relateras till förändring av rättsamhället och slut på ockupationen.
Wettergrens avhandling om Culture Jamming har varit inspirerande läsning. Detsamma gäller Critical Race Theory som liksom avhandlingen bidragit med poängterandet av känslornas värde i forskningen. I båda fallen har det ansetts viktigt att notera The Narrative Stories (de berättande historierna). Inte för att de representerar hela sanningen eller för att de är objektiva utan för att de i sin mångfald visar på vad rörelsen själv anser är av vikt då exempelvis känslomässiga vittnesberättelser och livsöden visas upp. De utgör också grundval till den svårinringade, känslomässiga grunden till engagemanget som i sin tur är en av pusselbitarna att ta hänsyn till i valet av arbetsmetoder.
Yesh G’vul betyder ordagrant det finns en gräns. De bildades under kriget i Libanon1982. En namnlista med ca 3000 underskrifter lämnades vid detta tillfälle över till dåvarande premiärministern Begin och försvarsministern Sharon. 168 av dem som skrivit under blev sedermera fängslade, ställda inför militärdomstol och dömda till fängelsestraff på grundval av ordervägran. En andra fas inträffade under den första intifadan 1987 då ungefär 200 vägrare fängslades. 2004 ansågs de vara den största och mest aktiva gruppen som stödjer dem som vägrar. Enligt YG är en markant del av vägrarna combat officers, sergeanter till majorer som har served with distinction, som de själva uttryckte det. Sociala rörelser uppfattas ofta som en utmaning av staten eftersom de vill ha förändring. När militärer under Libanonkriget vägrar lyda och ingå i den hierarkiska arméstrukturen för detta med sig konsekvenser bland annat i form av arresteringar.
Den symboliska svarta flagga som refererades till i början av arbetet har sedan blivit symbol för Israels Refusnikrörelse. Rent konkret kristalliserade sig selektiv vägran under 1967-kriget mellan Israel och Jordanien/Egypten då Sinai och Västbanken ockuperades.
IDF-reservisterna Kotten och Laor nämns ofta som de första vägrarna då de 1972 använde sig av begreppet. De var villiga att utföra legitima order inom The Green Line från 1967 men inte på de ockuperade områdena. YG beskriver sig själva som en del av fredsrörelsen som driver olika typer av kampanjer mot ockupationen. De stödjer framförallt militärpersonal who refuse duties of a repressive and aggressive nature. De kallar sig en mängd olika saker. Ockupationsvägrare är vanligare än pacifist. Deras rättigheter och plikter definieras inte heller i ”rena” pacifistiska termer i den bemärkelsen att de kategoriskt vägrar handha vapen, delta i strid eller ingå i ett försvar. Selektiv vägran är ett vanligt använt begrepp.
De definierar övergripande stödet/engagemanget på sin hemsida som en vägran att inte medverka i det fortsatta förtrycket av det Palestinska folket på de ockuperade territorierna, inte heller delta i polisiär aktivitet, säkerhetsoperationer eller i vakthavande positioner där. Detta gäller också de israeliska bosättningarna. Vidare hävdas det på hemsidan att de anser att de i dessa fall tvingas utföra order som uppfattas som illegala, omoraliska och som skadar israeliska intressen. De kommer med olika politiska åsikter i bagaget men påstår sig stödja en tvåstatslösning. Deras övergripande mål är att slåss mot maktmissbruket i IDF och att få slut på ockupationen som redan nämnts.
Della Porta/Dianos definierar en social rörelse som en sammanslutning som via ett informellt nätverk baserat på värderingar och solidaritet mobiliserar genom konfliktområden via olika protestformer. Informaliteten, möjligheten att ej definiera människor i gruppen som fasta medlemmar och ett konfliktinriktat fokus har varit behjälpligt i att skilja denna rörelse från exempelvis mer uttalade politiska och religiösa sammanslutningar. YG är ingen social rörelse i sig utan en del av The Refusal Community i Israel. Globalt kan de sägas ingå i det som Wettergren referar till som the Global Justice Movement, alltså den globala rättviserörelsen. Möjligen kan YG också defineras som en SMO, det vill säga en Social Movement Organisation. Den andra israeliska grupperingen; Courage to Refuse har uppfattats som än mer problematisk att definiera då de själva refererar till sig som The refusnik movement såväl som en organisation. Detta behöver dock inte stå i motsatsförhållande och här har det valts att enbart konstatera att på grund av syftet inte funnits plats för en fördjupning av ursprung och identitetsgrund i grupperingarna.
YG anser inte själva att de tillhör den del av fredsrörelsen som främst arbetar med verbala protester, vilket beskriv som ’shoot and cry’ syndromet där strategin kan tolkas som mer emotionell. Deras slogan är ”We don’t shoot, we don’t cry, and we don’t serve in the occupied territories”, vilket inte uppfattades av författarinnan som glasklar. Möjligen indikerar den att YG inte definerar sig själva eller sin metodik som mjuk eller mesig.
Valet många unga soldater utsätts för är att godta order de finner oacceptabla eller konfrontera militärstrukturens straffmöjligheter. Enligt YG både erkänns och accepteras lagen av refusics som den relateras till den militära hierarkin. Å ena sidan arbetar de alltså för att bekämpa ockupationen (som de anser olaglig). Å andra sidan poängterar de vikten av att ta konsekvenserna av sitt handlande genom att erkänna att utmanandet av den militära hierarkin medför en konsekvens, oftast fängelsestraff.
De erkänner alltså lagens syn på vapenvägran som olaglig. Enligt CTR har över 280 av deras medlemmar genomgått militärrättegång och accepterat sina straffsatser på upptill 35 dagar. Detta erkännande innebär dock inte att de erkänner värdegrunden till lagen, inte heller att dess oföränderlighet. Till skillnad från pacifism eller vid conscientious objection erkänner selektiv vägran som princip förhållanden då våld är legitimt. Exempel på detta kan vara som försvar mot utomstående angripare eller i processen mot nationell frigörelse från utländsk dominans. Däremot sätter de sig emot militärt våld i sammanhang som definieras som wars of aggression eller våldsamt förtryck av en civilbefolkning. Selektiv vägran är en teori utan vattentäta skott som definieras på olika sätt.
CTR bildades efter publiceringen av The Combatants Letter år 2002, ett brev komponerat av kapten David Zonshein and löjtnant Yaniv Itzkovits och skrev under av 50 combat officers och meniga. Deras primära skäl till vägran är säkerhet. CTR formulerar vägran på följande sätt:
The Occupation poses a threat to the security of Israel(….) Finally, it was the unbearable pain and suffering inflicted upon millions of innocent civilians in the name of the ”settlements” that had lead them to draft one of the most shocking documents ever written about the IDF. In the letter, the soldiers pledge their ongoing commitment to the security of Israel, but declare that they will take no part in missions intended to prolong the occupation. http://www.seruv.org.il/english/combatants_letter.asp
I brevet lovar de vidare att ”Vi skall inte fortsätta att strida bortom 1967-års gräns för att dominera, tvångsförflytta, svälta ut och förödmjuka ett helt folk.” I samma brev säger de att de fortfarande tror på den sionistiska drömmen och att de är villiga att tjänstgöra i det israeliska försvaret ”i varje uppdrag som tjänar försvarandet av Israel”. Säkerheten är därmed noterad som skäl, men samtidigt vägrar de medverka till att ockupationen fortgår
Teorin om selektiv vägran kan innebära många saker, en fundamental del är att agera i enlighet med sin egen etiska uppfattning. Detta kapitel hänvisar till rätten och plikten att ifrågasätta som metod i civilt motstånd. Ett sätt är att publicera fakta såsom nedan om dem som fängslas.
Occupation Refuser Alex Cohn was sentenced Wednesday, Oct 26, 2005, for the ninth time to imprisonment in a military jail after he announced his refusal to be enlisted for regular mandatory service in the IDF. Alex has already spent 150 days in military prison. http://www.yeshgvul.org/english/news/?id=3d65df37e8d239e2399164939efc39ca
I praktiken filtreras selektiv vägran via olika arbetsmetoder, ett är att erbjuda stöd i olika former. YG erbjuder främst moraliskt och finansiellt stöd till familjer vars medlemmar fängslats. De arbetar också med manifestationer till exempel i form av demonstrationer framför militärfängelser. De för vidare ut information om dem som dömts i olika forum och har ett väl utbyggt internationellt nätverk där adoption av fångar är möjligt. De anses själva att de gör detta för att utgöra ett bra exempel för fredsrörelsen i stort och för andra militärer i liknande situationer. Kampanj är ett ofta använt beskrivande ord för deras arbete. De arbetar framåt i tiden då de poängterar i namnunderskriftskampanjer att de även arbetar för att kommande generationer ska slippa bli värvade. Ingenting av detta skiljer dem nämnvärt från andra fredsaktivister i området.
De arbetar vidare aktivt med att motsätta sig official intimidation, alltså aktiv påverkan av olika slag från stats/militär/säkerhetsmakt vilket inkluderar polisiär och annan form av övervakning. Öppenheten och exponeringen av det som sker är ett viktigt inslag i motståndet. De fängslade definieras med militärt ID, deras militära adresser läggs ut såväl som adresser till (enbart) Israeliska ambassader utomlands och relevanta makthavare inom den militära och politiska sfären. Detta är vanligt förekommande metoder som till exempel Amnesty International använder sig av men reaktionerna på detta blir ofta våldsamma i Israel. Detta i sig är inte enbart av ondo då det naturligtvis bidrar till exponeringen av YG’s arbete.
Vittnesmål i form av berättelser är en viktig exponeringsmetodik som används inom YG och de är medvetna om värdet i ögonvittnesberättelser. Diskussionen om moral vs. säkerhet är mycket närvarnade i de personliga historierna. Medan det trycks på att säkerhet är en viktig fråga är det illegalitetet som ofta poängteras.
In my opinion, pilots must carefully examine the orders they receive, ask many questions about the objective and refuse to undertake any order that appears illegal to them. Yigal Shohat, Colonel (ret.), Israeli Air Force http://www.yeshgvul.org/english/search/?id=4e4febc3a2149b92d87ffbad466e2896
Vägran att lyda illegala order motiveras ofta på moraliska grunder men sällan erbjuds en lösning mer än att just ifrågasätta ordern och vägra om den inte motsvarar din moral. Som synes nedan poängteras vikten av att försvara landet men inte på bekostnad av ett mindre humant eller moraliskt samhälle. En kortfattad definition av vad olagligheten i ockupationen kan innebära i praktiken defineras nedan.
Today, as a major in the reserves of the Israel Defense Forces, I still defend my country but I will not participate in a military occupation that has over the decades made Israel less secure and less humane.(…)So while I continue to serve in the defense force, I selectively refuse military orders if they require my presence in the territories outside the pre-1967 Israeli borders. I will not obey illegal orders to execute potential terrorists or fire into civilian demonstrations.(…). It is morally impossible to be both a devoted democratic citizen and a regular offender against democratic values.
9/04/02 http://www.nytimes.com/2002/03/…/09MENU.html?todaysheadlines=&pagewanted=prin%203/14/2002
Ett ståndtagande för aktiv militärtjänst utanför gränsdragningen vid selektiv vägran kan tolkas som ett indirekta erkännnadet av en olaglig ockupation. Olagligheten i kombination med en demokratisk önskan syns nedan i förhöret med Shaul Mograbi-Berger som den 23/11/05 kommer att friges efter 91 dagar i fängelse som ockupationsvägrare:
”For as long as the army is an occupying force, it has no place for me…. Non-resistance to the occupation is tantamount to approving it ….In making my refusal I pledge allegiance, not to formal but to essential law – this, as I learnt at school during Civics lessons is, as its name suggests, the foundation and the essence of democracy.(…) http://www.yeshgvul.org/english/ Who’s in prison
Ingen av de nämnda vägrarrörelserna kritiserar idén om att ha en armé, bara det sätt som armén används.
Arik Diamant, fallskärmsjägare och generalsekreterare i Mod att Vägra, är övertygad om att ickevåldsmetoden politiskt ickesamarbete, i hans fall att inte samarbeta med försvaret, är den mest effektiva metoden för att häva ockupationen. – Att demonstrera är fullständigt värdelöst när det handlar om ockupationen eftersom man inte kan demonstrera i de ockuperade territorierna. Jag har försökt tiotals gånger. En gång åkte jag för att demonstrera i en bosättning som öppnade ett nytt bostadsområde och vi var inte tillåtna att komma in. Genast när man korsar den gröna linjen försvinner demokratin helt och hållet. Den enda effektiva metoden av kamp är att vägra att ta del i försvaret.
Att döma av dessa citat anses vägran som teori vara en bra metod av civilt motstånd. Lagen är inte automatiskt kopplade till en demokratiskt bas och kanske är det i syntesen mellan demokratin och motståndet som arbetet med selektiv vägran måste fortgå och inte i första hand i arbetet att konkret sträva efter en lagförändring.
En viktig del av teorin om selektiv vägran är att visa civil courage och säga ifrån när något omoraliskt sker. Detta manifesterar sig bland annat i YG’s arbete genom att de valt att stämma påstådda krigsförbrytare utanför Israel.
I det så kallade Halutz fallet har YG tillsammans med fem författare och en poet i Storbritannien krävt att en utredning skall ske. Det brittiska rättssystemet har exempelvis uppmanas att utreda ansvaret hos IAF’s (Israeli Air Force) stabchef Dan Halutz vad gäller avrättningen av Saleh Shehadeh som skedde i Gaza City då en bomb på ett ton släpptes juli 2002. http://www.haaretz.com/hasen/spages/624550.html
Detta resulterade bland annat i den Israelisk generalen Dan Almogs medialt uppmärksammade flykten från London. Han har ännu inte åtalats.
Anledningen till att röra sig utanför gränserna är delvis Israels rättsystem som generellt inte väljer att utreda krigsbrott, där få krigsförbrytare åtalas, lika få frågor ställs om vad som är olagligt i de ockuperade områdena och där en mängd krigsbrott fortfarande pågår. YG har även gjort försök i Israel att få Major General Finkelstein att påbörja utredningsprocessen mot Halutz, vilket inte skett.
Resultatet är än så länge att när kravet på utredning efter två år hördes valde Domare Cheshin att kombinera den tillsammans med en ett annat krav ställt av The Public Committee Against Torture in Israel från januari 2002 mot godtyckliga avrättningar.
Trots detta ska den mediala påverkan inte underskattas. Debatten och diskussionen om sakfrågorna i dessa båda fall, det vill säga policyn om avrättningar utan rättegång såväl som krav på en utredning av massmord orsakad av bombning av IAF jetplan i ett tättbefolkat område fortgår. Inte minst om varför utredningen av dessa påstådda internationella krigsbrott tar tid. När de legala vägarna i hemlandet av olika anledningar är uttömda är det nödvändigt att internationell lag undersöker och processar dem. YG använde sig i detta fall av möjligheten att gå till the House of Lords och inte The High Court som varit det naturliga förstahandsvalet.
Texten är en kortad version av uppsatsen
Pacifister med gevär, en studie av Refusnics i Israel (2005)
