[080911] Vem som har ansvar för välfärden, är den viktiga fråga som ställs i denna antologi. Ett svar i tiden tycks vara att det har varje individ själv. Men det svaret blir absurt i en tid då den globala uppvärmningen akut står på dagordningen. I en värld med extrem individualism skulle vi inte ens ha upptäckt problemet och än mindre kunnat diskutera vad som behöver göras.
Undertiteln till boken: Hur uppgifterna fördelas mellan stat, landsting/region och kommun, är givetvis intressant när boken är utgiven av Region Skåne och Västra Götalandsregionen tillsammans. Men exemplen i boken handlar i huvudsak om fördelningen av välfärden mellan stat och kommun. I övrigt är det främst inom sjukvården som den regionala nivån har varit viktig. Hittills.
Med tanke på att boken främst är en tillbakablick på välfärdspolitiken under tvåhundra år är detta naturligt. Historien kan man inte ändra särskilt mycket på denna punkt, även om tolkningarna kan det. Varför skulle man ändra på den etablerade ordningen? Det försöker Gunnar Wetterberg besvara i sitt förord. Ett av hans huvudargument är att kommunerna inte längre har styrkan att förvalta det ansvar de en gång fått. Vi ser alltmer grannkommuner samverka i olika frågor. Vad som dock saknas hos Wetterberg är ett fördjupat resonemang om varför regioner är det naturliga steget för att administrera många av de viktiga gemensamma angelägenheterna.
Språnget mot regionerna måste dock utgå ifrån historien och här har boken mycket att bidra med. Erik Wängmar beskriver utvecklingen av den kommunala demokratin sedan 1862 års kommunreform. Kommunerna var många och svaga. Tänk att vi så sent som 1951 hade 2.498 kommuner, jämfört med dagens knappt 300. Ett sådant Sverige skulle vara omöjligt idag utan ett avancerat samarbete över kommungränserna. Men var går gränserna för den optimala kommunen? Wängmar menar att om man avstår från en regionalisering, måste kommunerna bli betydligt större än idag. Med regioner minskar behovet av sammanslagningar.
Sjukvården är en av välfärdens mest krävande projekt. Den tycks inte bry sig om förvaltningsgränser över huvud taget. Alla vill naturligtvis ha en sjukstuga så nära hemmet som möjligt och när ett sjukhus ska läggas ned blir det protester. Den högspecialiserade vården kan dock inte ske på det lilla sjukhuset utan bara på några få platser. I extremfallet har vi snart ett enda sjukhus som ska ta hand om hela landets specialistvård inom ett visst område och varför skulle centraliseringen göra halt vid nationsgränsen?
Just den frågan diskuteras inte i boken och det är ju heller inte temat. I förlängningen skulle kanske utbildningsfrågor kunna utvecklas så att den delvis liknar utvecklingen på vårdområdet. Då serverar Staffan Förhammar en lämplig bakgrund i sin beskrivning av folkutbildningen. Hur stor analfabetismen var i Sverige före införandet av folkskolan 1842 framgår inte, men var tydligen inte alarmerande. Det kan vi överraskande nog (!) tacka Martin Luther för. Hans tes var ju att varje individ skulle kunna närma sig Gud genom Texterna och inte bara få dem serverade muntligt vid predikan. Prästerna hade till uppgift att genom husförhör uppmuntra folk att lära sig läsa. Hur det gick till rent praktiskt framgår inte, men däremot att läskunskapen var viktig för den medborgerliga rollen.
Själv fastnade jag för en passage om att starten av folkskolan inspirerades av kapitalisten Robert Owen. Han drev en textilindustri i New Lanark i Skottland som blev en mönsterindustri. Teknologiskt låg man i framkant och arbetarnas barn sattes i skolan innan det blev obligatoriskt i England, världens då ledande industrination. Senare började även de vuxna få utbildning efter arbetsdagens slut. Owens projekt gav även inspiration till de så kallade socialistiska utopisterna i USA. Precis som i den andliga världen är människans tålamod inte oändligt: varför vänta med paradiset tills imorgon om vi kan få det idag?
Kanske är det just så med denna bok. De historiska genomgångarna gör att tanken lätt flyger iväg till de mest oväntade ställen. Förhoppningsvis ibland även till regionfrågan. Boken är ändå ett bra exempel på vad som kan åstadkommas på den regionala nivån.
