[080911] Ytligt sett är debatten om FRA och avlyssning av svenska folkets kommunikationer en vanlig inrikespolitisk träta, framtvingad av bloggvärlden. Men bakom de hemliga dörrarna till avlyssningscentralen öppnar sig förändrade perspektiv på statens roll i en ny tid. Politikernas provinsiella svar på vår berättigade oro över framtiden leder oss in på en farlig väg.
Frågan om FRA är inte bara en rent inrikespolitisk fråga, tvärtom är internationella kommunikationer av central betydelse så vi börjar med en abrupt internationell utblick. ”Internationalen åt alla lycka bär”. Så heter en passage i den välkända kampsången för den organiserade arbetarklassens 1900-tal. Det var mer en dröm än verklighet. Första världskriget hade kanske kunnat undvikas om det hade funnits något annat än en from förhoppning i parollen.
Idag är situationen helt annorlunda. Ta nästan vilken samhällsfråga som helst och du kan peka på stora förändringar. ”Det beror på globaliseringen”, brukar jag säga. Det svaret kan man ge nästan var som helst på jorden, om det så gäller kristen fundamentalism i USA eller muslimsk i Mellanöstern; de minskande fabriksjobben i Tyskland eller de ökande i Kina. Allt är effekter av samma sak och vi är många som anser att globaliseringen griper in i snart sagt varje vrå av vardagen för nästan alla flesta människor. Allt är effekter av att de nationella kapitalen inte längre gör halt vid nationsgränserna. Ekonomin har lösgjort sig från politiken och utnyttjar försprånget och vi känner alla av det.
Internationalismen var på många sätt något positivt på 1900-talet. Den stod för solidaritet och ökad förståelse för livsvillkoren i andra länder. Med internationaliseringen är det värre, den inbegriper maktrelationer där den starkare exploaterar den svagare. Sociologen Zygmunt Bauman är en av kritikerna. Han anser att det som numera kallas globaliseringen hittills i huvudsak har varit negativ för folken, okontrollerad och utan positiva resultat för de flesta. Chansen att globaliseringen ska bli positiv tror han är ytterst liten. De krafter som har satts i rörelse lämnar nästan aldrig något utrymme för vanliga medborgare att medverka och påverka, vi blir snarast offer för förändringarna. I en globaliserad värld kan trygghet aldrig uppnås, menar Bauman, än mindre säkras i ett enskilt land eller en utvald grupp länder. Inte med egna medel och inte oberoende av tillståndet i resten av världen.
Gränserna har öppnats för främst ett ökat flöde av varor och pengar. Flödet av människor är däremot begränsat och ibland ganska naturligt. Det är inte helt enkelt att byta kultur och språk. Betydligt enklare är det att lägga ner en fabrik och skicka maskinerna till ett annat land, där en ny fabrik byggs och startas med billigare arbetskraft. Istället för internationell solidaritet utvecklas krafter som lämnar oss ensamma i en värld som blir allt svårare att begripa. Hittills har det i huvudsak varit arbetarklassen som har drabbats av denna utveckling, men i nästa steg ökar exporten av tjänster på medelklassens bekostnad. Förutsägbarhet blir en lyxvara för allt fler. Nyckfullhet skapar osäkerhet.
Hur reagerar vi på dessa förändringar? Svaren blir en ett veritabelt brus. I Västeuropa växer missnöjespartier på högerkanten, som har nostalgin för ”good old times” som hjälpmotor. På andra platser växer antikoloniala krafter som i den globala tidsåldern försöker hitta nya former för motstånd, till och med i hjärtat hos motståndaren[S1]. Terrorattacken i USA 2001 är den mest spektakulära. Men hos fienden blir attacker som dessa ett redskap som hjälper dem som har makten att flytta fram sina positioner ytterligare. För demokratin kan det däremot vara värre. Zygmunt Bauman menar att följderna av terrorattacker inte primärt handlar om den direkta faktiska skada som en attack medför, utan att de verkligt allvarliga följdverkningarna är de som upstår i det anfallna landets samhällsliv. Det är långt ifrån säkert att dessa gynnar terrorgruppernas intressen.
Bauman har förklaringen som inte givits av George W Bush:
– Det verkliga kriget mot terrorismen – det som är möjligt att vinna – förs inte när Iraks och Afghanistans städer och byar som redan till hälften ligger i ruiner skövlas ännu mer, utan när fattiga länders skulder skrivs av, när våra rika marknader öppnas för dessa länders stapelvaror, när utbildningen finansieras för de 115 miljoner barn som för närvarande inte får gå i någon skola och när man kämpar för, fattar beslut om och implementerar andra liknande åtgärder.
Rädslan sprider sig som ett gift i samhället, samtidigt som kollektiva perspektiv ersätts av individuella. Fokus flyttar från trygghet till säkerhet. De 115 miljoner barnen får ingen hjälp från oss utan vi satsar hellre pengar på larm och övervakning av det nära. Varje gång något händer som får stor uppmärksamhet i medierna skjuter säkerhetsförespråkarna fram sina positioner. Efter den 11 september 2001 introducerades övervakningsteknologin i stor skala i många städer. Debatten har nästan alltid uteblivit eftersom argumenten för övervakningen ofta låter betryggande – om det alls blir någon diskussion om detta. Successivt triggas en kontrollkultur inom allt fler livsområden.
Det är staten som har fått vårt mandat att värna om tryggheten, men det mandatet urholkas alltmer i en värld som utsätts för den negativa globaliseringen. Staten kan i princip bara agera åskådare när företagen flyttar utomlands och har svårt att agera för att trygga jobben. Inom område för område i samhället där vi har överlåtit till nationalstaten att sörja för vår välfärd ser vi att dess förmåga urgröps.
En av de uppgifter vi överlåtit till staten är bevakandet av den nationella suveräniteten. Vad gör staten när fienden kommer som turist och inte med reguljär armé? Fienden går helt enkelt inte att identifiera längre, vilket ytterligare späder på rädslan. Samtidigt illustrerar detta att makten och politiken alltmer glider isär. Istället för att värna om medborgarnas välfärdsfrågor återstår för staten att ge en illusion om att vi kan känna oss trygga åtminstone inom landets gränser. Trygghetsfrågor blir säkerhetsfrågor. Övervakning i olika former ska dämpa den rädsla som växer till sig i takt med den negativa formen av globalisering.
En av vår tids stora utmaningar blir enligt Zygmunt Bauman att åter föra samman makt och politik. Men det finns en väsentlig förskjutning. Det finns inga lokala lösningar på problemen utan de måste lösas på global nivå. Eller som Benjamin Barber har formulerat det: ”Européer kommer inte att kunna skryta längre över sina friheter, om människor i andra delar av världen förblir eftersatta och förödmjukade”. Demokrati och säkerhet kan inte längre säkerställas i ett enda land eller grupp av länder.
Avlyssning av kommunikationer i stor skala inom ramen för FRA fokuserar på informationsutbyte mellan demokratiska länder. Vilket är samma länder som driver det som Bauman kallar negativ globalisering. Till slut handlar det om att vi ska skydda oss mot oss själva. Kan det bli mer förvirrande?
