[080911] Under hela sommaren dominerade frågan om FRA-lagens framtid den svenska politiska debatten. Den borgerliga alliansregeringen har onekligen lyckats positionera sig på ett sätt där det nu blir fel hur man än väljer att hantera frågan. Antingen står regeringen fast vid sin linje, och försöker i riksdagen få stöd för de integritetsfrämjande som utlovades i samband med riksdagsbehandlingen i juni. Men då framstår regeringen som tondöv och riskerar att åka på ett ytterst förödmjukande nederlag i riksdagen. Eller så backar regeringen och tillsätter en utredning i syfte att nå en partiöverskridande överenskommelse i frågan. Då riskerar regeringen att framstå som svag, och dess tidigare uttalanden om den absoluta nödvändigheten av FRA-lagen kommer att eka högst ihåligt.
Men vad betyder då FRA-striden för den kommande valrörelsen, och vad säger regeringens hantering av FRA-frågan om tillståndet för den svenska demokratin?
FRA-frågan i sig fäller inte regeringen. De opinionsundersökningar som genomförts visar att frågan på väljarnivå följer vänster-högerdimensionen. Borgerliga väljare är betydligt mer positivt inställda till lagen än vad socialdemokrater, miljöpartister och vänster-partister är. Men de flesta väljare uppfattar inte FRA-frågan som särskilt viktig, och det är inte en fråga som kommer att få många enskilda väljare att byta parti eller hoppa över blockgränsen.
Faran för regeringen ligger i stället i de indirekta effekterna. FRA-frågan är en elitfråga, och på elitnivå följer den inte vänster-högerdimensionen. På elitnivå är det ju i stället liberaler av olika schatteringar som tillsammans med vänsterdebattörer bildat front mot regeringen. Här riskerar den borgerliga alliansregeringen att många av dess potentiella opinionsbildare och kampanjarbetare – inte minst på nätet – inför valet 2010 tappat sin motivation som en följd av hur FRA-lagen har hanterats.
Inför väljarkåren i övrigt riskerar regeringen att förknippas med bristande regeringsduglighet. Det offentliga spektaklet med en offentlig och inte helt lyckad inpiskning av enskilda ledamöter, en oseriöst snabb återremittering till utskottet just före riksdagens sommaruppehåll och en långbänk av frågan hela hösten 2008 stärker inte väljarnas tilltro till att regeringen har läget under kontroll. Därutöver kommer att FRA-frågan tar kraft och uppmärksamhet från andra, för regeringen mer gynnsamma, frågor i den politiska debatten.
Regeringens tillkortakommande har sin grund i att man så totalt felbedömde den politiska sprängkraften och mobiliseringen kring frågan om FRA-lagen. Felbedömningen visade att partiernas ledning inte var med sin tid, utan att man slentrianmässigt behandlade frågan som om det var vilken vanlig politisk sakfråga som helst.
Men frågan om FRA-lagen var inte vilken fråga som helst. Den var uttryck för något nytt i svensk politik. Den språngartade utvecklingen inom kommunikationsteknologin har skapat nya politiska skiljelinjer som inte på ett enkelt sätt kan tolkas efter vänster-högerdimensionen. Ett tydligt exempel på denna utveckling finner vi i fildelningsfrågan. Den moderna kommunikationsteknologin möjliggör fildelning på ett sätt som allvarligt utmanar de nuvarande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste ändras, men partierna vet inte hur. Det är ingen slump att Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge varit en av de starkaste och mest framträdande kritikerna av FRA-lagen.
Striden om FRA-lagen uppvisar stora likheter med fildelningsfrågan. FRA förstår inte kritiken – myndigheten vill ju inte göra något annat än det de gjort tidigare (dvs kontrollera kommunikation över Sveriges gränser). Men varken FRA eller regeringen förstod att om FRA fortsatte att göra på samma sätt som myndigheten gjort tidigare så blev innebörden av denna verksamhet i dag helt annorlunda. Tidigare var kommunikationen över Sveriges gränser av en sådan art att den ur ett säkerhetsperspektiv i någon mening var legitim att avlyssna. Men i dag domineras samma kommunikation av medborgarnas privata e-post, mobiltelefoni och sms och avlyssningen får därför en helt annan betydelse.
Regeringens oförmåga att hantera FRA-frågan visar att man inte förstått särskilt mycket av denna process. Det är långtifrån säkert att socialdemokratin förstått det så mycket bättre. De nya skiljelinjerna tillsammans med en allt starkare individualisering av samhället innebär att banden mellan väljarna och partierna försvagas. Det är allvarligt, eftersom partierna i en representativ demokrati har en avgörande betydelse just för att representera väljarna. Försvagade band mellan partier och väljare riskerar därför i förlängningen att urholka legitimiteten i vårt politiska system. Kommer partierna att lyckas identifiera de nya skiljelinjerna och positionera sig efter desamma på ett sätt så att väjarna på ett meningsfullt sätt kan skilja mellan dem och förhålla sig till dem. Mycket av vår framtida demokratidebatt kommer att kretsa kring denna fråga.
