[080919] ett samarbete mellan streetdansgruppen Twisted Feet och Backateatern
Premiär på Backateatern 17/9 2008
Text: Christofer Bocker
Regi: Manuel Cubas
Koreografi: Twisted Feet
Scenografi och kostym Torulf Wetterrot
Dramaturg: Lucia Cajchanová
Medverkande: Zerjon Abebe, Stina Bojling, Juvenal Caceres, Alexandra Drotz Ruhn, Abraham Fraiman, Rolf Holmgren, Denny Hultén, Tony Hultén, Nina Kollbrunner, Mahan Noubarzadeh, Mariella Parra, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen
Musik och medverkan: Stefan Abelsson, Dj Ego, Bo Stenholm
Ljus: Tomas Fredriksson
Mask: Linda Boije af Gennäs
Ljud: Mattias Björnström
Mixning: Zerjon Abebe, DJ Ego, Abraham Fraiman, Denny Hultén m fl
Första uppsättningen efter den superlyckade teaterinvigninen med Brott och Straff är också en djärv satsning av Backateatern. Nu har man gjort en föreställning i samarbete med den framgångsrika och skickliga streetdancegruppen Twisted Feet. Eller är det tvärtom – Twisted Feet som gjort ett samarbete med Backateatern??
Det är roligt att se dansarna. Briljerande och med en fantastisk publikkontakt. De liknar ett slags moderna kosacker. En väldisciplinerad vildhet som får åskådaren att tappa hakan av beundran. Men så är det dethär med teatersamarbetet. Det hela skall liksom smälta ihop med pjäsen som Christofer Bocker gjort texten till. Och här blir det lite mer problematiskt. Skådespelarna Rolf Holmgren, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen och Alexandra Drotz Ruhn spelar liksom sin egen pjäs. Med tydliga teaterröster föreställer de Döden och ett ängsligt par som söker skydd undan verklighetens fasor. Och Kjell Wilhelmsen är en hemlös uteliggare som rör sig mellan de dansande ungdomarna, som antagligen föreställer de ungdomar som dog i Backabranden. Och på något sätt är det lite tråkigt att de måste göra det, och inte kan få föreställa sig själva istället. Deras teaterrepliker blir otydliga och ansträngda. Mycket mindre uttrycksfulla än deras kroppar. Och Det sjunde blingets hänsyftning till eller blinkning åt Bergmans film Det sjunde inseglet känns onödig och ansträngd.
Det enda som fungerar riktigt bra tillsammans tycker jag är DJ Ego och teaterns skickliga musiker som i kreativt samarbete skapar spännande ljud.
Fast ändå: Tillslut kanske det inte gör så mycket. För alltsammans var ett spännande experiment och roligt att se och höra på. Det kanske kan utveckla sig till något riktigt bra. Kanske kan dansarna under spelets gång så småningom glömma de ansträngda tonfallen och replikerna… Kanske får skådespelarna om några veckor eller månader chans att slappna av och smälta in på ett annat sätt. Nu kändes det nästan som de kämpade i motvind för att upprätta och fasthålla något av äkta teater i dansens och musikens ovana kaos.
/Kajsa Öberg Lindsten
Med Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet som inspiration har man gjort en dansteaterföreställning på Backa. Dansen är naturligtvis modern street-dance och break-dito. Backa är ju en ungdomsteater.
Ämnet är som hos Bergman döden. Han förekommer på scenen i Rolf Holmgrens gestalt, byråkratgrå och dötrist och precis som i filmen spelar han schack. Döden har en sällsam fascination när man är ung, en underlig längtan som tar sig uttryck i inte ovanliga självmord.
Men det är med döden som den amerikanske nobelpristagaren i medicin Gerald Edelman säjer: den är inget alternativ, döden är ingenting.
Själva storyn kretsar till unga som blivit innebrända vid en diskoteksbrand (fortfarande ett trauma för göteborgsungdom). Dansgruppen Twistedt Feet protesterar genom att fylla scenen med frustande, livsbejakande energi. Publiken som är i samma ålder är helt med på noterna, tala om konakt mellan scen och salong!
Kjell Wilhelmsson fungerat som domedagsrprofet och går runt och läser ur Bibeln om de sju inseglen. Ett par försöker undfly döden genom att gå under jorden, men också för dem uppdagas sanningen i Koranens ord: ”Ingen undflyr döden, om han så bosätter sig i ett torn”.
Det är en utmärkt ungdomsteater, helt utan pekpinnar. Det finns ingenting att lära sig av den.
/Åke S Pettersson
