[080911] Debatten kring FRA har länge präglats av att argumenten från kritiker och förespråkare av den nya lagen inte handlat om samma saker. Där man från politiskt håll talat om integritetsskydd anser kritiker att man lagt sig några steg för sent, i förhållande till var själva kränkningen av integriteten sker.
Tekniken som ska användas ger tillgång till i princip all privat kommunikation. Visserligen med begränsningen att den måste passera Sveriges gränser, men den digitala trafiken ser inte några landsgränser, vilket innebär att ett mail till grannen tvärs över gatan kan hamna i det som kallas samverkanspunkten. Efter samverkanspunkten sker ett maskinellt urval, där sökbegrepp används som väljer ut vilken kommunikation som slussas vidare, för manuell kontroll. Det är här man med olika regleringar verkar politiskt för att förstärka skyddet för integriteten.
Illustration:Mikael Nilsson stoppafralagen.nu
Även om inte all kommunikation kommer att läsas manuellt, är det alltså själva tillgången till den som är föremålet för kritiken. Ett sätt att förstå problematiken är att jämföra med att man bestämt att sätta upp kameror hemma hos alla, och försäkra att ingen kommer att titta på det som filmas, så länge det inte ”finns anledning”.
Syftet, att hitta och kartlägga hot, ställs alltså mot konsekvensen — att all privat kommunikation i praktiken görs tillgänglig för staten.
Detta syns tydligt när man granskar argumenten i debatten:
”Kritikerna har missförstått” – lagen är tydlig, den tekniska lösningen lagen ger möjlighet till innebär allmän avlyssning. Tvärtom har detta påstående skapat en oro för att man från politiskt håll inte insett att detta är konsekvensen.
”Sverige behöver signalspaning” – Signalspaning har historiskt inneburit att lyssna på kommunikation via radio mellan militära förband. Genom att göra det har man kunnat följa trupprörelser i utlandet, och till exempel kunnat förutse invasioner. Modern signalspaning behöver som begrepp utredas eftersom det inte längre handlar om militära företeelser — men ett eventuellt behov av det ifrågasätts inte av kritiker till lagen.
”Signalspaning är inte avlyssning” – ett ganska uppseendeväckande påstående som dyker upp emellanåt. Signalspaning är per definition naturligtvis avlyssning. Dilemmat handlar om hur pass omfattande den ska få vara, och risken för ändamålsglidning.
”FRA spanar inte på enskilda svenskar” – att alla enskilda svenskar förbjuds privat kommunikation i och med att man tekniskt tillgängliggör sig all trafik kringgås av det här resonemanget. Inställningen andas ett slags integritetsmässigt lotteri, ”det är så många som avlyssnas att du säkert klarar dig”, för den som förstår tekniken. Bara för att man inte gått vidare till manuell läsning, innebär det inte att man inte avlyssnats. Vidare har FRA avslöjats ha spanat på enskilda svenskar, även om avsikten sägs inte vara det längre.
”Sökbegreppen sorterar bort oskyldiga” – argumentet används i lite olika formuleringar. Av någon anledning tror man att sökbegreppen ”tar bort” det faktum att all kommunikation genomsökts. Man kan jämföra med hur när man söker på Google och valt bland träffarna, så innebär det inte att resterande information aldrig fanns tillgängligt. Sökbegreppen bestäms för övrigt av FRA själva, men målet för sökningarna bestäms politiskt – och den nya lagen lämnar ett stort utrymme för vad man får leta efter. Bland annat har en helt egen variant av personuppgiftslag satts samman för FRA: Uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv får också användas som sökbegrepp. Dessa personuppgifter får överföras till annat land.
”Vi kanske blir måltavla för terrorism” – exakt hur allmän avlyssning skulle kunna avhjälpa eventuella hot om terrorism framgår inte, och i själva lagen är terrorbekämpning bara en bisats. Argumentet innebär en större inskränkning av den personliga friheten än en samhällelig eftersträvad trygghet man kan uppnå, och uppfattas som djupt ohederligt av motståndare till massavlyssning.
”Vi ska inte läsa era email och sms” – när man samlar in all kommunikation vid samverksanpunkten innebär det i praktiken att alla email och sms läses. Kommunikation görs tillgänglig för tredje part, alldeles oavsett maskinell filtrering, och sätts inte minst ett socialt sammanhang. Vilka talar med vilka och hur ofta. Sociala sammanhang som uppfattas som helt normala med svenska förhållanden mätt, kan också vara en helt annan femma i ett land med andra kulturella förutsättningar, vars underrättelsetjänst man avser byta information med.
”Andra länder har signalspaning” – det har de säkert, men har de allmän avlyssning? I Tyskland avlyssnas cirka 10 procent av trafiken, och har ett omfattande regelverk som inbegriper att oskyldigt avlyssnade får veta det och ges möjlighet till skadestånd. Storbritanniens lag om avlyssning liknar i stort den svenska, och har blivit fällda i EU-domstolen för att bryta mot lagen om mänskliga rättigheter. Ett cirkelargument som också förekommer är att vi ska låta oss avlyssnas, för att andra länder lyssnar på vår privatkommunikation redan.
För att sammanfatta handlar alltså kritiken mot lagen om att man inför allmän avlyssning av digital kommunikation. En offentlig diskussion om det principiella ställningstagandet att införa massavlyssning har saknats helt – ironiskt nog vill man politiskt inte kännas vid själva ordet eftersom det har en negativ klang.
