[080901] Ingenting försvinner. Allt finnas kvar.
Så gick mina barn och småsjöng på det tidiga nittiotalet. SVT hade ett sommarlovsprogram som lärde ungarna att sopsortera. Budskapet var tydligt och uppenbarligen sant.
Frilansjournalisten Mattias Hagberg fick sitt andra barn för ett par år sedan. Alla som haft småbarn vet hur mycket sopor de alstrar. Eller rättare. Vi vet inte, men vi anar att det är massor. För vi behöver ju aldrig se den samlade mängden. Den försvinner så smidigt ner i soprummet och sedan bort. Bort vart?
Mattias Hagberg gjorde ett konkret experiment. Han började samla och väga sina sopor i stället för att slänga dem. Det gjorde att han inte bara fick veta hur mycket sopor han slängde, utan även hur de luktade. Det gjorde också att han så småningom insåg hur mycket av all mat han och hans fru köpte hem som gick mer eller mindre rakt ner i soporna. Det var så mycket som var fjärde matkasse.
Men ingenting försvinner. Allt finns kvar. Och vart tar det vägen? Mattias Hagberg bestämde sig för att likt en nutida Lubbe Nordström kartlägga sopsverige och följa sina sopor. Han började med sophämtningen och följde med dem som så smidigt tar vårt skräp ifrån oss. Han insåg att det var ett slitgöra utan gräns. Att det inte alls var lukten som var värst utan den fysiska påfrestningen i lyft, trappspring och släpande.
Han träffade dem som satt högre upp i hierarkierna, som ivrigt betygade att Sverige är duktiga på sopsortering och som berättade att en del av soporna blir fjärrvärme och att mycket av det som kan återvinnas verkligen återvinns. Men hjälper det? Ingenting försvinner. Allt finns kvar. Efter förbränningen i värmekraftverket finns stora kakor med bland annat tungmetaller och andra restprodukter kvar. Dem gräver man ner. För vad ska man annars göra?
Papper återvinns – men inte hur många gånger som helst. Det tappar kvalitet för varje varv och till slut återstår bara att bränna. Och allt det andra?
Det är inte någon riktig tröst att en del ser sopor som resurs. Inte när vårt sopalstrande ökar så snabbt. På 40-talet lämnade varje svensk cirka tjugo kilo sopor efter sig per år. Det var vad Mattias Hagberg mätte sitt eget sopberg till på knappa tre veckor. Man räknar med att med nuvarande ökning kommer vi att slänga ett och ett halvt ton sopor per person och år 2050. Det är ungefär trettio kilo i veckan. Men det viktiga är kanske inte mängden sopor utan vad de innehåller?
Det mest spektakulära i Mattias Hagbergs bok är berättelsen om elektronikskrotet. Skrot som är hårdvaluta på den allt mer växande sopmarknaden, men som är svårt och farligt att återvinna. Det man vill åt är metallerna i kretskorten. När Mattias Hagbergs följt gamla datorer till Ghana och ser pojkarna som hostande eldar bort plasten för att komma åt koppartrådarna bränner det till i läsaren ordentligt. Men det är faktiskt enda gången det riktigt gör det. Det är enda gången som jag känner mig delaktig i det här sopraseriet. Enda gången jag börjar fundera på min egen roll i det hela. Kanske bidrar mina kasserade gamla datorer till det här? Eller hamnar just mitt skräp de stängda städer i Kina som lever på sopåtervinning? Städer dit inga journalister släpps in, förmodligen för att det inte skulle bli någon särskilt bra publicitet. Det är svårt att återvinna de är metallerna på ett miljö- och människovänligt sätt. Mattias Hagberg nämner de här städerna närmast i en bisats och jag blir otroligt nyfiken. Men får inte veta mer än så.
Boken igenom håller han en ganska laid back stil. Den är ett klassiskt reportage. En iakttagande journalist som ställer frågor och läser på. Han refererar till tidigare nämnda Nordström och till Elin Wägner, till Rachel Carsons klassiska Tyst vår och till Agenda 21. Han frågar och söker svar, men svaren ger nya frågor.
Det är faktiskt märkligt. Mattias Hagberg börjar ju med sig själv, sina egna sopor i sitt eget kök. Men det blir aldrig riktigt engagerat. Det blir aldrig utrett vad vi kan göra åt det här. Vad är min roll i det hela? Det är som om det är en naturlag. Den ökande konsumtionen som vi får i siffror. Konstaterandet att om vi ställer in julhandeln ett år så kommer västvärlden att hamna i djup ekonomisk kris. Att en bok som ställer så många viktiga frågor kommer fram till så få svar är närmast frustrerande. Jag blir nästan arg på Mattias Hagberg som får mig att fundera på allt det här och som sedan inte hjälper mig. Men jag inser att det är en vald taktik. En taktik som gör att det inte går att avfärda honom som ännu en miljönisse som är ute och målar fan på väggen.
”Svenskarna älskar att sopsortera” säger någon av de intervjuade. Och nu har jag insett att det hjälper väl lite men det löser knappast problemen. Sorterandet blir bara en besvärjelse för att vi ska slippa ha dåligt samvete över vår absurda konsumtion. En önskan om absolution som vi knappast kan få. För ingenting försvinner. Allt finns kvar.
