[080830] Anneli och Cecilia är bästa vänner. Har alltid varit, sedan barndomen och genom livet. Men plötsligt, efter en simtur en sensommardag, förändras allt. Det som funnits i bakgrunden går inte att tränga undan längre. Anneli är förälskad i Cecilia.
Simtag är en vacker och poetisk beskrivning av förälskelse, av stor och äkta passion. Olycklig kärlek, för Cecilia har ju Svante och dottern Mia och vad ska hända med vänskapen när Cecilias närhet bränns såhär?
Genom små, noggrana betraktelser vaggas jag in i Jessika Berglunds debutroman.
Berättelsen har ett lugn och är samtidigt full av stormande känslor mellan två vuxna kvinnor, någonstans runt medelåldern. Det känns ovanligt att få läsa om något sådant. Och skönt. Extra skönt också att fokus inte läggs på att det handlar om just lesbisk kärlek. Det är en självklarhet, Anneli har haft flickvänner och Cecilia pojkvänner och så är det inget mer med det. Det gör inte ett lyckligt slut omöjligt. Det som händer hade varit lika svårt om Annelis bästa vän hetat Carl. Inte heller bokens andra karaktärer, vännerna som finns runt omkring, reflekterar över den samkönade kärleken. Fokus kan istället läggas på själva handlingen. Det känns äkta.
Tempot i boken är långsamt, meningarna korta och naturbeskrivningarna ständigt närvarande i sin exakthet. Anneli bor ensam ute i skogen med sin katt och hennes liv är fullt av svärmare, notblomster, rädisor och dimslöjor. Som ofta dessutom blir till symboler för vad som sker inne i henne själv. Jag vaggas in i författarinnans tempo och ser de små skiftningarna, de viktiga, både i naturen och i känslorna. Det lilla kan vara så stort och det känns bra att påminnas om det.
Trots allt är det språket och beskivningarna som får mig att fastna i boken, snarare än nyfikenheten över om huvudpersonerna får varandra på slutet. Jag tycker om stämningen, med ylletröjor, djupa insjöar och äppelmoskok, med fräkniga örsnibbar och lakansränder på kinden – jag vill stanna kvar i den värld som Jessika Berglund skapar. Ett snitt ur en verklighet som sällan får plats i böckerna.
Ibland står dock historien skenbart nästan stilla, jag känner otåligheten komma krypande, jag vill att huvudpersonen ska sätta fart och göra något åt allt som händer, våga göra något. Men känslorna och situationen är som de är och kan inte ändras hastigt. Det skulle inte heller vara trovärdigt, utifrån den bild jag får av Anneli. Hon är försiktigare än så. Dessutom är hon en betraktare, hon registrerar och låter allt sjunka in i den takt som behövs och då måste berättelsen göra detsamma. Men trots att boken är tunn är den inte till för folk som har bråttom. Och det är bra att den inte är längre, det tror jag inte att den hade hållit för.
