[080821] Min första kontakt med Jan Lööfs serier kom genom DN. Varje frukost några rutor ”Felix” som lästes, klipptes ut och sparades. Några år senare kom ”Ville” – helsidor, i tidningen Vi – fler finurliga detaljer och dessutom i färg (se not 1). Ville var komplexare än Felix, vuxnare (Ville hade flickvän) men minst lika spännande. Jan Lööf skapade det som utmärker alla bra följetänger: känslan att man måste läsa vidare, det kommer fler spännande grejer, äventyret fortsätter.
Och hela tiden det exakta tecknandet. Behövde man gömma en papegoja gick det bra i en stor hatt, kedjades någon fast syntes varje länk. Händelser från stripp till stripp ledde tydligt framåt, man förstod precis lagom mycket, det kommer att hända något. Lööf verkade bättre än de flesta veta att läsare älskar att bli belönade för saker de lagt märke till. ”Ah, men apan rymmer ju i den rutan…” ”Oj, äpplet trillar ut, vad händer nu?”
I volym ett av Lööfs samlade serier finns nu – förutom serierna – dessutom ett antal illustrationer, skivomslag, skisser, serien med den amerikanske serietecknaren Crumb och Lööf, och en hel del text av Lööf själv. Allt från om hur det var att skriva och rita serierna till stycken om själva kreativiteten. Det blir spännande läsning, särskilt som Lööf inte gett många intervjuer (ryktet säger att han förutom i lägenhet i Stockholm (med annat namn på dörren) lever på en ö i Grekland ”utan telefon men med lillcittra” (se not 2)).
Efter denna matiga inledning fortsätter albumet med serien ”Ville”, samt Felix-avsnitten: ”Felix på stora apön”, ”Felix och tidsmaskinen” samt ”Felix och det stora upproret”. (se not 3) Fiffige Alf/Felix ritades av Lööf 1967-1973 och känns fortfarande märkligt tidlös, dels är en spännande berättelse alltid en spännande berättelse, dels utspelas Felix i något gåtfullt landet bredvid, landet där uppfinnare har små hus på taket, ett skrotupplag ser ut som på fyrtiotalet samtidigt som både robotar och dinosaurier dyker upp efter behov.
Ville (1977) är också en science fiction historia men den utspelas i ett bitvis nästan överrealistiskt Stockholm eftersom Lööf här återger alla detaljer med nästan ännu större omsorg, inte minst med tidstypiska figurer (t ex Kungen och Palme).
Det är nostalgiskt att återse Lööfs serier, dels är allt så uppenbart handgjort och noggrant på ett sätt man sällan ser nuförtiden, dels handlar många av serierna om ämnen som inte är vardagsmat på samma sätt nu. Här är girighet fånigt, man ska vara snäll mot miljön, vara artig – det finns fler serier som handlar om det (inte bara på sjuttiotalet), men de är sällan spännande och deras tecknare visar inte hur allt fungerar i varje ruta. Det gör Lööf, det ger både hans berättelser och hans budskap en särskild ton. Dessutom är Lööf flott, han bjuder på äventyr.
Det är ett lyxigt album man får, med hårda pärmar, i det lite större formatet. Eftersom originalen till ”Ville” och ”Felix” tydligen försvunnit har Krister Broberg (mannen som var Frasse i ”Tårtan” och Krall i ”Doktor Krall”) skannat gamla album och fixat till – och han har gjort ett lysande jobb. Jag jämförde med mitt gamla ex av Ville och den nya upplagan är klarare. Ingen raster- moaré, tvärtom, det nya trycket visar fler nyanser, det är mindre murrigt, misspass och småsaker har städats bort. (se not 4) Inte heller i dom svartvita Felix-avsnitten finns något att anmärka på, dom känns krispiga och snygga ner till minsta detalj.
Barnböckerna kommer fortfarande ut nya (senast en pekbok 2007), serierna kom för ganska länge sedan. Tills nu, då Kartago förlag ger ut dom samlade. Även om Jan Lööf alltså började med att rita barnböcker (och kanske blev mest känd för det) så var det serierna i alla fall jag (och förmodligen många med mig) fastnade för. Att dom nu kommer i tryck igen är en ren kulturgärning. Jan Lööf är en av våra absolut bästa berättare och det här samlingsalbumet är ett klart måste.
