[080820] Grattis! Du vann! Och jag också.
Dina förfäder vann i det genetiska lotteriet, annars skulle du inte läsa det här. De överlevde, fortplantade sig och spred sina gener. Därmed borde allt vara frid och fröjd. Men hur kommer det sig att de genetiska vinnarna, du och jag, ändå dras med ärftliga och dödliga sjukdomar? Det verkar strida mot evolutionens två regler om att organismer strävar efter att överleva och föröka sig. De dödligt farliga sjukdomarna hindrar ju detta. Hur ser logiken ut bakom detta?
Denna fråga ligger bakom Sharon Moalems bok De sjukaste överlever. Hans personliga intresse började med morfar som insjuknade i Alzheimers sjukdom och dessutom led av en ärftlig sjukdom, hemokromatos, som leder till att järn lagras i kroppen till hälsofarliga nivåer. Moalem anade ett samband mellan sjukdomarna och denna tanke ledde honom till yrket som läkare och forskare. Den personliga utgångspunkten och tonen försvinner emellertid ganska snart från boken, som tar upp bland andra diabetes, hög kolesterol och inälvsparasiter som exempel på hur människan samspelar med sjukdomar och organismer.
I stället för det rent personliga engagemanget i boken trycker Moalem in liknelser och metaforer för att lätta upp texten.”(Enzymet) G6PD fungerar som dörrvakt på den röda blodkroppens krog”, enligt Moalem. I längden blir den sortens metaforer krystade. Fast hur ska man beskriva komplicerade kemiska eller biologiska händelseförlopp för en lekman? Det är populärvetenskapens dilemma.
Moalem vill visa att sjukdomar fyller en viktig funktion. Det som skadar organismen människa kan i ett vidare perspektiv vara henne eller sjukdomsalstraren till nytta. Ett tveksamt exempel – men kittlande – är genital herpes, där en forskare funderar över om herpesvirusets påverkan på nerverna också förhöjer den sexuella känslan. Att vara smittad skulle i så fall leda till att man vill ha mer sex, men bara lagom mer sex. Är det lagom så är det bra för parasiten som sprids. Blir det för mycket, så kan det också vara alltför farligt för värdorganismen människa, och då tjänar inte herpesviruset något heller. Vad ett virus ”vill”, är ju helt enligt evolutionen: föröka sig och överleva.
Men det är kanske orättvist mot Moalem att ta ett sådant spektakulärt exempel. Boken är seriös och dess värde ligger mest i den fördjupade synen den ger på gener och vad de egentligen är. Genens samspel med miljön verkar oerhört mycket mer komplicerat än vad man trodde som åskådare när HUGO-projektet var mest aktuellt. Hur slås generna av och på? Vad är ärftlighet? Dessa frågor är långt ifrån besvarade, men Moalems bok kan bidra till att vi tror oss veta mer, utan att vara fackfolk inom ämnet. Och det är väl populärvetenskapens mening.
