[080820] För andra gången väljer Helena Henschen att gestalta en historisk persons liv, i gränslandet mellan dikt och verklighet. Och för andra gången är det ett säreget levnadsöde ur hennes egen släkt som dramatiseras. Denna gång är det Signe Thiel, dotter till finansmannen Ernest Thiel och farmor till författarinnan, som står i berättelsens centrum. Det är en rik skildring av mänskliga relationer i skuggan av det tidiga 1900-talets modernisering – med kvinnlig frigörelse och världskrig som viktiga ingredienser. Denna rikedom är också bokens svaghet, eftersom mångfalden av teman och personer gör berättelsen något splittrad.
När Signe Thiel dog efterlämnade hon en röd dalakista fylld av allehanda papper. Där låg allt från brev och dagböcker till kassakvitton och offentliga handlingar:
”Ömsom söndrigt och välbevarat, ofullständigt och delvis förstört – så som minnet av en lång levnad måste se ut.”
Nu, nästan fyrtio år senare, har Helena Henschen samlat ihop de pusselbitar som finns kvar för att skildra sin farmors liv – från uppväxten som den stenrike bankirens dotter, via två havererade äktenskap, till den livslånga kärleken till en redan gift tysk hjärnforskare. Det är ett komplext kvinnoporträtt som växer fram ur Henschens lätta penna. Utan att blunda för Signes motstridiga känslor och trassliga relationer löper genom hela boken Henschens grundläggande medkänsla för de inblandade. Hon vill förstå, inte döma. Och denna vilja omfattar såväl Signe som de många personer som dras in i berättelsen.
I sitt testamente ville Signe Thiel att det skulle stå ’hon älskade’ på hennes gravsten och det är ingen tillfällighet att Helena Henschen också valt dessa ord som titel. Fram träder en berättelse med kärleken – på gott och ont – som drivkraft. Pappa Ernests till hushållerskan. Signes till de tre män som hon har kärleksförhållanden till och barn med. Hjärnforskaren Oskars till vetenskapen. Signes till sina barn. Det handlar inte om enkel kärlek. Allt som oftast går den ut över människor i omgivningen, och inte blir det lättare av att judeförföljelser och världskrig deformerar människornas drömmar och levnadsvillkor i denna berättelse från 1900-talets första årtionden.
Såväl form som innehåll för tankarna till Per Olov Enquists Blanche och Marie och Agneta Pleijels Drottningens Chirurg, vilka båda tar sig an historiska personer för att gestalta förhållandet mellan könen och vetenskapens roll i samhället – två centrala teman i den västerländska moderniseringsprocessen. Kopplingen till Enquist är särskilt tydlig; tiden kring sekelskiftet 1900 är densamma och det mytomspunna sjukhuset La Salpêtriére spelar en roll hos dem båda.
Helena Henschen rör sig i gränslandet dikt/fiktion och som romanförfattare tar hon sig friheten att fylla ut där källorna gör halt. Henschens ödmjuka förhållningssätt gör heller inte anspråk på att berätta den absoluta sanningen om Signe Thiel:
“Jag smyger i och intill dig, följer och förföljer, är din skugga och replik. Jag kallar dig Signe, och när du inte svarar, ger jag svaren själv”
I princip har jag inget emot detta, eftersom gestaltandet av vår historia i berättelsens form är en oundgänglig del av vad det är att vara människa. Däremot saknar jag den tydlighet i ’metod’ som fanns i förra boken, då läsaren konkret fick följa hennes sökande efter historiens pusselbitar, via arkiv och tidningsklipp. Det var i mångt och mycket denna torra historiska saklighet som gav romanen dess kraft, för det innebar också att det var tydligt när Henschen lät sin egen poetiska prosa bära upp centrala element i historien där källor saknades. Visserligen återfinns delar av detta även i den nya boken, men formuleringarna är mer svepande och det efterlämnar hos mig en undran när jag läser: Är detta stycke påhitt eller baserat på källmaterial? I kombination med att tidsperspektivet är så mycket längre och persongalleriet så mycket större än i förra boken blir denna otydlighet problematisk. Jag blir inte riktigt klok på om Signe Thiel – i Henschens tappning – i första hand är en romanfigur eller en historisk person och inte heller om Helena Henschen i första hand är författare eller släkting. Det enkla svaret är förstås att de är båda delarna. Problemet är att jag inte alls tänkte så efter förra boken. Henschens Fredrik von Sydow är, likt Enquists Marie Curie, otvetydigt en romanfigur för mig. Jag funderade inte så mycket på vad som stämde med källmaterialet, jag litade på författaren och berättelsen. Kanske är det så att den där kistan med bevarade brev och anteckningar inte bara är av godo. I den förra boken var Henschen, i brist på material, tvungen att dikta upp alla de avsnitt som berörde det inre livet. När det nu finns material sparat (till en del i urval av huvudpersonen själv) blir uppgiften ännu mer delikat, eftersom Henschen kan/måste/vill relatera till Signes egna ord.
Jag får också problem med bokens breda anslag; det ger ett splittrat intryck. I debutboken, som handlade om ’de Sydowska morden’, fanns en tydlig konflikt och en vilja att förstå de krafter som låg bakom de tragiska händelserna. I hon älskade är personerna och konflikterna många flera. Den moderna vetenskapen, kvinnans frigörelse och nazismens är några av de stora teman som berörs och som får avgörande konsekvenser för personerna som drar förbi i berättelsen. Med tanke på att Signes liv är historiens röda tråd är det fullt begripligt att historien hålls samman i romanens form, men när jag läser boken framstår flera av episoderna som antingen egna romanuppslag eller som fristående noveller. Denna invändning till trots är hon älskade läsvärd och boken fungerar mycket bra som en spegel av det tidiga 1900-talets moderniseringsprocess. Detta beror till stor del på att Helena Henschens njutningsbara formuleringskonst så väl harmonierar med det lidelsefulla vemod som lyser igenom i de brev och lappar som Signe Thiel lämnade efter sig – som denna odaterade lösa lapp:
“Liksom allt är rörelse, är också äktenskapet rörelse. Du kan aldrig säga: Så här är mitt äktenskap, utan bara, så här är det denna dag, denna timme. Hur det är imorgon vet du inte. Att det då är mer eller mindre förändrat torde emellertid vara säkert. “
