[080817] Vi lever i en rädslans tid, menar Zygmunt Bauman. Industrisamhällets strävan efter förutsägbarhet håller på att ersättas av senmodernitetens osäkerhet inför den allt närmare framtiden. Han knyter därmed an till Manuel Castells analys av det framväxande informationssamhället, men med att annat angreppssätt.
Bauman är nu drygt 80 år gammal men skriver med en vitalitet som många unga intellektuella skulle vilja uppnå. Till skillnad från de flesta filosofiskt lagda personer kan han även formulera lika korta som snärtiga slutsatser – eller vad sägs om denna: ”Medier är budskap. Kreditkort är också budskap. Om sparkonton implicerar en visshet om framtiden, ropar en oviss framtid på kreditkort”. På ett sätt kan den stå för en sammanfattning av vad han vill säga i den här boken, åtminstone på ett övergripande plan.
Mer närgånget har boken flera underteman. Det viktigaste handlar i huvudsak om statens förändrade roll. Under den modernistiska eran har staten varit en kraft som delvis har kunnat hålla undan den ständigt närvarande faran, som kan anta olika skepnader. Rädslan för döden rår ingen på, men en historiskt unik förutsägbarhet har kunnat uppnås med statens hjälp till priset av vår lydnad. Nu är vi inne i en förvandling, menar Zygmunt Bauman. Nu kan staten inte längre hålla sitt löfte, i huvudsak beroende på att staten inte längre är i stånd att hålla sina tidigare löften om grundläggande trygghet.
Orsaken är att globaliseringen slår sönder många av de nationella strukturerna. Mycket av detta har tidigare visats av bland andra Manuel Castells, men Zygmunt Bauman ger delvis nya inblickar i den process som nu pågår. Statens svar på denna förvandling blir enligt Bauman att flytta tyngdpunkten från skydd mot fruktan, från farorna för den sociala säkerheten till farorna för den personliga säkerheten. Istället för ett samhälle som knyter medborgarna samman får vi ett samhälle av alltmer löst sammanhängande individer.
Farorna får därför åter en mer allmängiltig plats i våra liv. De sipprar ut ur varje skrymsle, från mörka gator till upplysta tv-skärmar. Högst överraskande tar Bauman upp utröstningssåpam Big Brother som ett tidstypiskt fenomen. Rädslan för att bli utröstad kan stå som metafor för en rädsla utan möjliga utvägar. Det är ett närmast oundvikligt öde att bli utröstad, precis som den oundvikliga döden. Men kanske är ändå just döden inte den bästa metaforen, för den kommer alltid oberoende av samhällsystem.
Finns det då någon utväg ur det dilemma vi hamnat i? Zygmunt Bauman hänvisar till Lawson, som menar att folk ger upp tanken på kollektivism när det inte finns strukturer som ger dessa stöd. Istället hemfaller vi åt marknaden som skiljedomare på försörjningens område. En marknad som inte ger några garantier för de intentioner som utlovas av socialstaten. Tvärtom, marknaden frodas under otrygga tider och kapitalägarna får allt större inflytande på arbetskraftens bekostnad.
Rädslan är inte naturbunden utan är i många fall möjlig att bekämpa. Vi får förslag till handlingsprogram för att ta oss ur denna förlamande situation. Ett särskilt hopp knyter Bauman till de intellektuella och att det ska uppstå en pakt mellan dem och folket. Det är denna som kan vara skillnaden mellan framtidstro och undergångsstämning.
Jag tror inte att denna pessimism stammar ur en åldrande mans naturliga pessimism utan att den grundar sig på ett rimligt antagande om de samhälleliga krafter som riskerar att föröda vår jord. Men finns det verkligen någon anledning att anta att de intellektuella kan fungera som en fristående kraft i samhället?
