[080811] Kibbutzen var den israeliska arbetarrörelsens spjutspets, skriver författaren i förordet och berättar hur tagen han blev av det han mötte när han kom som volontär till en kibbutz 1985.
”Här såg jag för första gången i realiserad form det socialistiska samhälle som jag drömt om.”
Men i dag är kibbutzens själva existens hotad – dels genom nyliberalismen, dels genom nedbrytningsprocessen inom rörelsen, hävdar författaren också i förordet och i slutordet förklarar han varför han skrivit denna bok: ”När historien en gång skrivs ska alla veta att kibbutzens ”förnyare” fattade sina beslut med öppna ögon…utan att bry sig om det faktum att de krossade det vackraste och bästa som skapats under alla 1900-talets sociala experiment.”
Det är ett gediget och ambitiöst arbete i denna – enligt baksidestexten – första bok på svenska som beskriver kibbutzrörelsens historia fram till idag. Det börjar med en historisk bakgrund där bl a allt ifrån det judiska folkets anfader Abraham, och uttåget ur Egypten lett av Moses (om han nu funnits eller om det funnits flera; positivt är att författaren pekar på vad som är mytologi och historiskt belagt) till hebréerna (första benämningen på judar som folk; nomadfolk) och de två rikena Israel och Juda till romarnas härjningar – vilka döpte om landet från Judéen till Palestina (filistéernas land) – och eftersom så många judar dött flyttade andra folkslag in i området och judarna blev med tiden en minoritet i Palestina.
Så småningom spreds det judiska folket över världen, i det som kallats diasporan. Antisemitismens framväxt berodde delvis på att judar inte fick äga eller bruka jord eller utöva hantverksyrken i främst de europeiska länder de bosatte sig i. Här var Östeuropa ett undantag, då judiska hantverkare fanns där. Också i muslimska länder levde judarna i relativ trygghet. Småskalig handel och penningutlåning återstod då som utkomstmöjlighet, vilket föraktades av de kristna och fördömdes av kyrkan. Det var också kyrkan och korstågen som blåste på elden i propagandan mot judarna.
Som en reaktion mot judarnas försämrade situation i Östeuropa under 16- och 1700-talen, växte chassidismen fram med sitt budskap om att alla former av arbete, även kroppsarbete, kan helgas om det utförs i en anda av rättfärdighet. Med tiden blev det en riktning inom judendomen och här kan man spåra frön till kibbutztanken.
Franska revolutionen gav även judar fullständiga medborgerliga rättigheter på sikt. Haskalan, den inomjudiska upplysningen, förespråkade världslig kunskap och nya sätt att se på religionen – och 1896 kom boken ”Den judiska staten” skriven av österrikaren Theodore Herzl och boken blev ledstjärna för en ny rörelse: Sionismen.
Även om sionismen i första hand är en nationalistisk rörelse, som strävat efter att åstadkomma en judisk stat i Eretz Israel (landet Israel) så är det också en politisk rörelse där arbetarsionisterna – starkt influerade av marxismen och anarkismen; därav kibbutzens struktur med små självstyrande enheter i samarbete med andra liknande enheter – kan sägas vara syntesen av sionism och socialism.
Två ben som kibbutzen ideologiskt vilar på.
Debatten om huruvida judar kan betraktas som ett folkslag eller inte, fördes även av judiska socialister redan under sena 1800- tidiga 1900-talet. Något som belyses i boken. Dock krävde visst Marx, till skillnad från antisemiterna, att judarna emanciperades.
I sionismen lyfts dock det egna folkets gemenskap inom en nations gränser fram. Kibbutzrörelsen ansåg från början att den nya staten skulle grundas som en socialistisk nation. Att arbeta med jorden var också något som hölls högt inom sionismen – hyllandet av bondeklassen. Och arbetet med jorden skulle återge det judiska folket en naturlig tillvaro i dess gamla hemland.
De första kibbutzerna grundades i början av 1900-talet. Det som senare blev kibbutzernas signum formades under 1910- och 20-talen och grundteserna som växte fram och som kan sägas blev bestående var:
* En kibbutz är en kollektiv gemenskap karaktäriserad av gemensamt ägande av produktionsmedlen och gemensam konsumtion och där alla klasser avskaffats. Eftersom allt ägs gemensamt finns ingen arvsrätt till egendom, det hindrar överförandet av ackumulerade fördelar från en generation till en annan.
* Demokrati (medlemsmötet är det högsta beslutande organet), en hörnsten är den öppna debatten och röstningen sker öppet och inte genom bruk av valurnor.
* Det egna arbetet (att i möjligaste mån avstå från inhyrd arbetskraft och den åtföljande exploateringen). Det spelar ingen roll huruvida medlemmen arbetar på ett kontor eller i grovdisken, allt arbete har samma värde.
* Jämställdhet ska råda mellan män och kvinnor.
* Kooperation i allt som gäller produktion, konsumtion och utbildning.
* Det långsiktiga målet är ett socialistiskt samhälle.
Den amerikanske författaren Howard Fast citeras i boken. Han anser att kibbutzrörelsen är ett av 1900-talets viktigaste sociologiska experiment.
Mer än en halv miljon volontärer och mer än 40 000 svenskar har tillbringat kortare eller längre tider på en kibbutz.
Att leva på en kibbutz var – för det är inte så längre! – att arbeta i första hand. Kibbutzniken arbetade i regel åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan. Fruktodlingar, fårskötsel, jordbruk, trädgårdsskötsel, lekskolan, skolan kunde vara några av sysslorna. All egendom ägdes gemensamt, några privata bankkonton var inte tillåtna.
Barnen var allas angelägenhet – och de sov tillsammans i barnhusen skilda från föräldrarna.
Enligt Richard Jändel var det när Likud (israeliska högerpartiet) vann valet 1977 som kampen mot kibbutzerna började. Målet var att vrida den sociala ansvarsprocessen i riktning mot en kall individualism. Man drog sig inte för att förtala kibbutzen och kibbutznikar. Och det var Likuds ledare Menachem Begin som skickligt utmålade kibbutzmedlemmar som ”privilegierade” med tillgång till simbassänger exempelvis – till skillnad från Israels fattiga. Att bassängerna ofta betalats med tyska skadeståndspengar ”glömde” Begin att nämna.
Efterhand vann nyliberala idéer gehör även inom kibbutzerna. Flera kibbutznikar – judar som emigrerat till Israel från andra länder – intervjuas i slutdelen av boken och några pekar där på att ”det var när barnhusen försvann” som första grundstenen för kibbutzernas ideologi togs bort. Föräldrarna tog barnen in till sig och det blev familjeenheter istället för ett kollektiv.
Sakta men säkert har förändringar inträtt; stormötet har avskaffats, matsalen har stängts, differentierade löner har införts etc.
I stort sett har de politiska förändringar som ägt rum i västvärlden de senaste 20 åren också drabbat kibbutzrörelsen. Liksom att det drabbat det israeliska samhället.
Men konflikten med palestinierna och arabfolken då? Står det inget om det, kanske någon undrar. Jodå. Förhållandet till palestinierna tas upp, också det ur ett historiskt perspektiv. I början av den sionistiska eran existerade ingen konflikt mellan judar och araber i Palestina, skriver författaren. Och går sedan igenom de konflikter som blossat upp. Både vid staten Israels grundande 1948 – då kibbutzer och dess medlemmar deltog i kriget – till bl a sexdagarskriget 1967 där det förväntades att kibbutzrörelsen skulle bygga bosättningar på ockuperad mark. En kibbutz vägrade medan övriga var mer pragmatiska, av försvarsmässiga skäl.
Det konstateras också att det är fel av Israel att bygga bosättningar på ockuperad mark. Men författaren – liksom flera av sionisterna som intervjuas i boken – är för en tvåstatslösning där israeler och palestinier ska leva sida vid sida.
Dock är många av de gamla pionjärerna inom kibbutzrörelsen frusterade över utvecklingen. Inte bara vad som hänt med ungdomarna som inte längre vill bo på kibbutzerna, utan vill förverkliga sina individualistiska ideal istället. Några uttrycker också stor besvikelse över att kommunismen urartade som den gjorde i Sovjetunionen, då – flera är från Östeuropa – den var en symbol för förtryckta folks frihetslängtan.
Och socialismen i dag är död, konstaterar nästan alla. Liksom att få tror att kibbutzerna nånsin blir vad de var. Ändå kan man nånstans, spåra strimmor av hopp. Som en intervjuad, kallad ”Brigadisten” säger:
”Socialism handlar… inte så mycket om intellektet, utan mer om samvetet. Om du kan se någon som är hungrig och inte ge honom en bit av ditt bröd, då är du inte en mänsklig varelse. Det är vad socialism handlar om.”
Boken är mycket intressant. Dock skulle den ha behövt korrekturläsas bättre.
PS. Till antisemiter och företrädare av liknande åsikter, vill jag vädja: Skicka inga hatmail till mig denna gång. Jag läser dem ändå inte.
