[080708] ”Ålderdomen är en mask som vi tvingas bära” skrev Simone de Beauvoir, och satte ord på den erfarenhet som många gör när tillräckligt många år av livet förflutit, att det inre åldrandet långt ifrån alltid går i takt med det yttre, och att det inte behöver vara någon skillnad vare sig intellektuellt eller när det gäller känslor mellan den yngre och äldre versionen av samma människa. Utom då att erfarenhet kan lägga till ytterligare en kvalitativ dimension t.ex i bedömningssituationer som kräver ett balanserat omdöme.
Vi lever i en kultur där ungdom systematiskt övervärderas, och det, vill jag påstå, hänger samman med hur maktförhållanden i samhället ser ut. I en massmediepräglad konsumtionskultur kommer de att ges försteg som kan förväntas bli köpglada konsumenter, det må gälla varuutbud eller medialiserat idéutbud. De som tjänar på detta spekulerar i bristande erfarenhet och outvecklat omdöme och maskerar sin spekulation i ett informationsflöde där framgång i livet sätts i omedelbart samband med konsumtionskapacitet.
Det här får också andra anmärkningsvärda effekter. Det anses mycket viktigt att få in unga människor i beslutande församlingar som riksdagen, däremot framhålls det sällan hur viktigt det vore att de äldre också var representerade i demokratiska instanser. Det här betyder inte att de äldre skulle vara generellt sett mer goda och humanistiskt sinnade är de yngre, när allt kommer omkring är det ju inte ungdomen som i sig orsakar ungdomshysterin, utan medelålders och äldre, som har något att vinna på den. Man kan ju som ett intressant faktum notera att de i dagens politiska klimat mest betydande beslutsfattarna ofta är rejält ålderstigna, jag tänker förstås på centralbankscheferna, bland vilka åldermannen Greenspan visserligen avgått, men hans efterträdare är ingen ungdom, och det är inte heller Trichet i den europeiska centralbanken.
Jag tror att de allra flesta trots allt inser att känslolivet inte är särskilt annorlunda hos en äldre människa än hos en yngre, det som skiljer är det sociala erkännande som är kulturburet, kulturspecifikt och kulturinbäddat. Det är detta sociala erkännande som Elsie Johansson utmanar i romanen Sin ensamma kropp, där den drygt sjuttiotvååriga huvudpersonen Maliss Parre inför sig själv och läsaren bekänner hur åtrån griper henne när hon betraktar den man som bygger om hennes badrum. Han är inte så ung han heller, men det är mindre intressant än den uppgörelse med sig själv som Maliss företar, och där hon samtidigt klarsynt och analytiskt värderar situationen medan hon tas med de starka känslor som griper henne, längtan efter fysisk kärlek, ömhet, beröring, sex, och de fantasier sådana känslor föder.
Maliss uppgörelse blir också en rannsakning av det egna livet och livsvalen. Vad var ofrånkomligt, vad kunde, eller borde, gjorts annorlunda, hur ser balansräkningen ut mellan skuld och rätt? Med en litterär teknik som påminner om Ibsens berömda retrospektiva berättande, där det som utspelar sig i nuet griper tillbaka på det förflutna och kan förklaras genom att det som då hände lyfts upp i ljuset låter Elsie Johansson sin huvudperson berätta om sitt liv samtidigt som hon relaterar dess erfarenheter till det närvarande.
Hon har det gott ställt som änka efter en förmögen åkeriägare, som hon gifte sig med när hon var gravid efter en våldtäkt. Noga besett gifte hon sig med en man som hon behövde mycket mer än älskade. Så kan det gå, men i uppgörelsens stund kan det vara tungt att erkänna att man låtit någon tro sig vara älskad när det inte var så, samtidigt som det problematiserar den egna skulden till att äktenskapet föll sönder och att mannen blev alkoholiserad.
Maliss, heter egentligen Marie-Louise Jansson, men har med sig sitt eget barnnamn på sig själv tillsammans med det efternamn som hennes man tog sig efter sitt ovanliga förnamn Paridon. Det villkorliga och föränderliga i namnen speglar osäkerheten när det gäller den egna identiteten som blir en viktig del av Maliss konfrontation med sina minnen och analys av sin nuvarande situation. En analys som påverkas av hennes längtan efter kärlek, som i sin tur drivs av den brist på kärlek som präglade äktenskapet.
Hennes liv är välordnat och inrutat, hon träffar regelbundet vänner, en krets av kvinnor som möts och äter goda luncher hos varandra enligt ett etablerat schema, hon går skogspromenader och vårdar sitt yttre, hon har bra läkarkontakt och i undervåningen på sin stora villa har hon två butikslokaler, den ena hyrs av ett lesbiskt par och den andra av en manlig fotograf. Så småningom upptäcker Maliss att fotografen har ett förhållande med en av de lesbiska kvinnorna. Man kan se huset som en freudiansk kropp, där det till synes svala och balanserade överjaget i Maliss våning härskar över ett bångstyrigt undermedvetet, där hemliga passioner starkt oroar den hämmade iakttagaren däruppe.
Mot slutet av boken kommer fotografen med en försiktig förfrågan till Maliss. Han vill fotografera henne till en utställning han ska ha, han fascineras av hennes ansikte med de spår åldern satt i det och det underliga födelsemärke under örat som hon genom livet gjort sitt bästa för att dölja med hjälp av håret. Något förvånande får fotografen som han vill, och när Maliss betraktar bilderna av sig själv och accepterar dem som de är, förmedlas också till läsaren upplevelsen av att den bild av en människa som boken inrymmer till sist måste accepteras, tas för vad den är. Liksom fotografiet fångar människan i ett ögonblick av tusen, så kan en människas liv, som kan rymma tusen berättelser, fångas i en bild, en berättelse. Den stora frågan är inte hur sant avbildande den är, utan hur man själv kan förhålla sig till den med avseende på i vilken utsträckning den gestaltar ett liv man kan försona sig med som sitt eget.
Elsie Johansson fullföljer och utvecklar den realistiska svenska litterära traditionen. Här finns en stark social medvetenhet som kombineras med trovärdig psykologisk gestaltning. Här finns en kärv berättarnärvaro och en huvudperson med både insiktsfull självironi och ljuvt förhoppningsfull lidelse. Allt som allt: en riktigt bra roman.
