[080623] ”Övertrycket måste ut. Allt måste skrivas upp på samvetets svarta tavla” står på sidan 358 i Ulf Lundells senaste roman ”Vädermannen” – den elfte sedan debuten med ”Jack” 1976.
Jag tolkar dessa ord som en programförklaring för hans sätt att skriva. Den böljande prosan – numera förkortade uttryck ibland, som vore det dagboksanteckningar – och de långa meningarna – som att surfa på en jättevåg, skrev en kritiker en gång – samt skildringarna av stormar, regn, väderomslag och naturens skiftningar – gör att man som läsare mycket väl kan fås att tro att alltihop är en besvärjelsebön som måste ut.
Handlingen tilldrar sig på Österlen i Skåne. Målande konstnären Georg Boell blir kvar där efter en snöstorm i februari. Han har kommit dit för att sälja huset. Lämnat sin trettio år yngre flickvän kvar i Provence i Frankrike i huset han äger där.
Georg är bokens jag, berättaren. De övriga två huvudpersonerna är författaren Allan Monk och artisten X. Denna gång har alltså Lundell splittrat upp sitt ego i tre personer, mot två i förra romanen ”Värmen” som kom för tre år sedan.
”Jag kände mej heroisk. Jag talade till mej själv med X som självömkligt bollplank.” (s. 229).
Och det är just det som är så svårt: att inte tänka in Lundell själv i de manliga huvudkaraktärerna. Han lägger ett tunt skynke över sitt eget jag och man känner igen så mycket av snacket från tidigare romaner.
Handlingen: Georg lever ett solitärt liv och målar till sent på kvällarna i ateljén till hög rockmusik för det mesta, klassiskt ibland. Han dricker mycket vin, ibland för mycket. Och minst en flaska om dagen. Han tycker inte om sina tavlor, vill slå sönder dem, men övertalas ända att ställa ut i Göteborg.
Han säger själv att han är besatt av vädret. I dagboksform framträder sidorna (likt delar av ”Jack”) och visst plitas det ner hur många grader det är och varifrån vinden kommer och hur lågtrycken avlöser varandra denna sommar 2007 – men jag tycker ändå att ”Vädermannen” är ett krystat påhitt. Ett slags alibi för att inte skriva samma typ av roman igen, som Lundell så många gånger gjort.
Nåväl. Handlingen förlöper så att Georg träffar X i en ICA-butik strax före midsommar. De känner varandra flyktigt och X föreslår att de ska fira midsommar ihop eftersom han också bor i trakten. På midsommarafton dyker han upp hemma hos Georg i sällskap med Monk, som också bor i trakten, och en ung kvinna vid namn Sofia. X och Monk snortar kokain – förstår Georg i efterhand – och säger att de ska gå till havet och dränka sig. De hörs inte av på flera dagar. Men Sofia stannar hos Georg och de två blir ett kärlekspar, eller kanske mera ett par som ligger med varandra, trots att han inte vill. Och sexskildringarna är ingående; ofta – för att inte säga alltid – är det kinky sex som beskrivs.
Georg håller sporadisk telefonkontakt med Lydia, flickvännen på Rivieran. Hon säger att hon har träffat en ny man. Han fortsätter att måla och att leva ett liv med dyra vanor med mat, vin, sportbilar och välkomponerade middagar liksom inmundigande av snapsar, öl och vin för att stå ut med ”den självvalda ensamheten.” Och han fortsätter hata sina tavlor! Och titt som tätt slår han sönder dem!
Sofia drar därifrån efter ett tag. Nu kommer istället Georgs 19-åriga dotter Jackie in i bilden. Han har inte sett henne sedan hon var mycket liten. Hon har vuxit upp i Los Angeles, mamman är nu död, och nu vill hon köpa en vingård i Frankrike för arvspengarna.
Relationen till dottern ger ifrån sig konstiga vibbar mellan raderna. Som vore det ett kärleksförhållande det också – även om det är helt platoniskt – men det letargiska och flegmatiska i omöjligheten för honom att leva nära en kvinna upprepas även här.
Visst böljar prosan emellanåt. Och han ställer viktiga frågor om vår samtid: var kommer vi ifrån? Vart är vi på väg? Miljöförstöringen oroar huvudpersonen. Döden, åldrandet och ungdomen reflekteras det också över.
Men misantropen; negativismen och misslyckandet i relationerna återkommer ständigt. Liksom att det är omöjligt att vara konstnär.
”Det är som att dra Excalibur ur stenen. Vi har valt kampen med det okända.” (s. 229).
På sina regelbundna morgonpromenader träffar Georg Edith Frank, änka, 50 plus, inga barn. Till slut hamnar de i säng. Georg tycker att hon har en läcker kropp men skräms ändå lite av hennes krav på kinky sex som beskrivs utförligt. Han använder Viagra för att det ska funka.
Långa dialogpartier är ju också ett kännemärke för Lundells romaner. Det slår mig att det ibland inte har räckt ända fram. Som när Georg har en uppgörelse med X då han ska hjälpa honom att sälja ett hus. Dialogen avslutas abrupt! – replikerna tog slut, liksom…!
Kvinnan finns så klart med. Hon på piedestal. Som det är omöjligt för en konstnär att leva med.
X säger: ”Kärleken till en kvinna är möjlig endast då den inte betraktar hennes verkliga kvaliteter, och därigenom kan ersätta den faktiska fysiska verkligheten med en annan och inbillad verklighet.” (s. 252)
Georg håller med. Och säger: ”… som jag har romantiserat idéer om mej själv, kvinna, familj, barn. Jag borde ha låtit bli.” (s. 253).
Chardonnay, fina årgångar och portvin av ännu finare slag finns med som regelbundna attribut i texten. Många frågar sig säkert om det är så författaren lever igen? Men det är ju en roman?! Ja, men som sagt: tunna skynken…!
Middagar äts hela tiden. Även på restaurang. Georg gör ett par resor upp till huvudstaden och upptäcker att han saknar den men ändå inte. En värld av kommers utan mål och mening, utan gemenskap, men vad göra med en man som inte kan tillhöra något? Som inte vet vad han vill vid snart fyllda 60!
Allt han vuxit upp med är förrått. Och de unga kvinnorna och måleriet är ett raseri mot tomheten. Mot meningslösheten och ett försök att blidka rymdens stumhet.
”Romantiserandet av ensamlivet som egentligen var resultatet av oförmåga att umgås med människor, blygsel, skräck och rädsla.”. (s. 359).
Slutet blir lite mer dramatiskt när flickvännen Lydia dyker upp och har något att berätta. Jackie, Georg och Lydia återstår, så att säga. Han skriver ett brev till Monk som befinner sig utomlands, av speciella orsaker.
Visst finns det kvaliteter. Visst är det en omisskännlig roman av Ulf Lundell med en prosa som flyter och ligger nära poesin i naturskildringarna. Men vore det inte dags för en annan typ av roman snart?
Nångång, i alla fall?
