[080622] Det är i år trettio år sedan den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Saïd gav ut sin Orientalism, en bok som kom att få stor och bestående betydelse för hur den begreppsliggör och beskriver ett för västerländsk kolonialism och imperialism grundläggande förhållningssätt till de människor som fanns i länderna som kolonialiserades och tvingades in i imperier, där de plundrades på sina tillgångar och makt- och intressepolitiskt underordnades kolonialmakterna.
I Saïds beskrivning kom bilden av ”orientalen” som underlägsen europén i en rad avseenden att bli en del av och en förutsättning för det koloniala förtrycket. Han såg denna bild som en ideologisk konstruktion, där skillnaden mellan orientalerna och européerna var av den arten att de i sig motiverade en europeisk överhöghet. Framför allt var orientalerna främmande, annorlunda, skrämmande och farliga. I själva verket, vill Saïd säga, var orientalismen ett sent utflöde av europeisk ideologiproduktion, för genom århundraden innan hade handel och idéutbyte skett mellan asiatiska och europeiska länder utan att den för orientalismen karakteristiska nedvärderingen varit för handen.
Saïds bok har kritiserats, bland annat för att också den vara en ideologiskt driven konstruktion med syfte att skapa motsättningar och för att använda det antikoloniala argumentet t ex för att ifrågasätta staten Israels existens. Hur som helst innebär den orientalism han beskriver en bild av västerlandets syn på en fiende, en som motsätter sig att koloniseras – och att beskrivas som tillhörig en religöst villfaren och kulturellt destruktiv kategori som måste underkuvas för att inte dess aggressiva avsikter ska utgöra ett ständigt hot mot den västerländska civilisationen.
Efter avkoloniseringen och de europeiska imperiernas sönderfall har en omfattande diskussion ägt rum om hur imperierna legitimerades med rasism och andra fördomar, samtidigt som en ny form av västerländsk hegemoni brett ut sig, där ekonomisk dominans utan territoriell besittning och livsstil och konsumtionsvärderingar är centrala, tillsammans med liberala idéer om individens fri- och rättigheter och sekulär demokrati som politiskt mönster. Basen i det här systemet är den kapitalistiska ekonomin i samklang med teknik och vetenskap. Och med det en rationalitet som avvisar andra former för samhällsorganisation än den marknadsekonomiska.
I europeiska länder har länge funnits en kulturell motpol till det rationellt kalkylerande samhälle som har en av sina utgångspunkter i upplysningens rationalism. Det är den romantiskt influerade strömning som mer fäster sig vid ödet än vid kalkylen, mer vid folket än individen och mer vid organismen än organisationen. Idéer ur detta romantiska förhållningssätt har funnit många olika utlopp, den nazistiska ”folkgemenskapen” har här ett ursprung, liksom den hegeliansk-marxistiska föreställningen om ett dialektiskt historiskt förlopp inom ramen för ett analyserbart system, en andlig eller ekonomisk organism.
Men tanken på en stark folkgemenskap, nationen som en främst andlig och kulturell (och inte ekonomisk) organism har förekommit på många håll i världen, och i många fall har den europeiska romantikens idéer sammansmälts med nationalistiska och religiösa rörelser, som i fallet med den ryska panslavismen eller den japanska reaktionen mot den sekulära, tekniska och ekonomiska moderniseringen av landet under Meijiperioden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Inom sådana strömningar odlades en bild av västerlandet, Occidenten, som på många sätt blev en motsvarighet till den västerländska bild av Orienten som Saïd beskrivit. Det är denna bild av västerlandet som Ian Buruma och Avishai Margalit vill lyfta fram och diskutera i Occidentalism. Fiendens syn på västerlandet. Buruma är professor i mänskliga rättigheter och journalistik i New York och Margalit professor i filosofi i Jerusalem.
Båda lever alltså i städer som i extrem utsträckning påverkats av den fiendskap som de beskriver, i fallet New York förstås genom attacken på World Trade Center den 11 september 2001, och i fallet Jerusalem genom Intifadan, som har en rationell grund i det israeliska förtrycket av palestinierna, men också i en uppfattning om en islamisk folkgemenskap som genom sin andliga natur är överlägsen det sekulära och västerländskt orienterade Israel. Som Buruma och Margalit påpekar är det i förlängningen av detta inte fråga om något ”civilisationernas krig” där österländskt och västerländskt står emot varandra, politiskt sekulära och rationalistiska värderingar finns bland araber liksom fundamentalistiskt religiösa strömningar gör sig starkt gällande t ex i amerikansk politik.
De lyfter fram några huvudkomponenter i den occidentalism de beskriver, dit hör betraktandet av staden som hemvist för den onda moderniteten, staden med sin höga konsumtion och tillåtande livsstil ses som den smutsiga, hädiska, horiska och materialistiska motpolen till livet på landsbygden, nära naturen och modernäringarna och med den harmoni som råder mellan naturen och det andliga sammanhang där både människan och naturen har sina givna platser.
Landsbygden är också motpolen till den industrialiserade staden som motor i den kapitalistiska ekonomin, dit banker och andra sekulära institutioner förläggs och där kommers och konsumtion är viktigast av allt. Buruma och Margalit drar linjerna bakåt i historien till ”den babyloniska skökan”, det bibliska Babylon, som kontrasteras mot det judiska herdefolkets ordnade liv. De gör dock reflektionen att staden inte som sådan behöver vara en styggelse för occidentalister, det Germania som Hitler vill förvandla Berlin till eller det Pyongyang där nu breda esplanader ligger öde mellan tomma monumentala byggnader visar hur staden i en romantisk-occidentalistisk världsbild kan ta formen av kultplats där den jordiska och överjordiska makten förenas.
Buruma och Margalit beskriver motsättningarna i Europa mellan köpmannaideal och bonderomantik, mellan urbanitet och lantlig folkgemenskap. Jag kommer att tänka på Knut Hamsun, som av sin avsky för den brittiska ”krämarmentaliteten” och imperialistiska erövringslustan drevs i armarna på nazismen med dess blod och jord-mystik. De kommenterar det problem som det västerländska liberala och demokratiska samhällssystemet har med sin ”medelmåttighet”, det saknar ödestyngd och storslagenhet, dess beslutsgång är omständlig och utan grandiosa visioner. Mot detta ställs den starka lockelse som kan finnas i att söka sig ett liv i samklang med något som är större än man själv och där det egna livet är som ingenting alls i förhållande till den större gemenskapen, folket eller den andliga samhörighet som förenar en med det endast översinnligt gripbara. Där kan man skapa sin livsmening genom tillbedjan och offer, och det yttersta offret är förstås det egna livet.
Då är man också framme vid det som ger den här boken en särskild aktualitet, den islamiska fundamentalism, som kanske egentligen inte är så islamisk och inte heller så fundamentalistisk som man gärna vill föreställa sig om man ser på den med västerländska ögon. I Burumas och Margalits beskrivning är det mer fråga om en ideologiskt ganska sammansatt rörelse, där vissa tolkningsriktningar och skolor inom islam förenas med en djup fientlighet mot den sekulära och superkommersiella livsstilen och den amerikanska kulturella och ekonomiska imperialism, som Buruma och Margalit också ser farorna med.
Den utopi som driver den islamska fundamentalismen är Gudsstaten, en enhetlig andlig ”nationalitet”. Buruma och Margalit kopplar denna idé till den manikeiska tanketradition som ser världen som uppdelad i ett rike för de goda och ett för de onda, mellan vilka en kamp ständigt pågår. För den islamiska fundamentalismen är västerlandet Djävulens rike, vilket måste besegras för att möjliggöra det jordiska Paradiset. Bilden av kampen mellan ett gott och ett ont rike är ju inte särskild för någon religion, den finns på flera håll. Skillnaden är kampens konkreta manifestation, här rör det sig inte om symboliska nationer eller metaforer, fiendens undergång är ingenting som sker i något hinsides rike, det hinsides riket är i viss mening redan här.
Islam är ingen självmordskult, skriver Buruma och Margalit, det förhärligande av självmordsattacker som förekommer bland islamister bygger på en förvrängning av martyrbegreppet. En martyr anses ju traditionellt vara en person som håller fast vid sin tro, trots att han eller hon utsätts för tortyr eller avrättas.
Martyren dör inte för att döda. Självmordsdåden bygger på bilden av ”den andre” som tillhörig en själlös och ondskefull kategori, det är detta irrationella och förnuftsvidriga utpekande som måste möta motstånd, det är en slutsats Buruma och Margalit drar. De vänder sig emot att man försöker förklara självmordsattacker och andra terrordåd utifrån följderna av kolonialismen. Den var grym och oförlåtlig, men det är, menar de, ingen som helst vits med att låta den, eller västerlandets dåliga samvete för den, leda till någon form av förståelse för de metoder som utsätter oskyldiga människor för en grym och meningslös död.
