[080612] Begreppet regionernas Europa har blivit ett talesätt de senaste 20 åren. Det brukar ofta kombineras med resonemang om nationalstatens förändrade och försvagade roll.. Även om vi ser starka tendenser till framväxt av ett Europa med ökad betydelse för den regionala nivån så finns inga tecken på att nationalstatens betydelse skulle ha avtagit.
I många länder – särskilt i de nordiska –märks snarast tydliga tendenser till en ökad centralisering. Ett utslag av detta är exempelvis den danska strukturreformen som innebar omfattande kommunsammanslagningar som i alltmer styrs av staten. Styrningen har underlättats av att kommunantalet reducerats till endast 98 från 275. Förutom detta har det skapats en regional nivå utan beskattningsrätt och med tydligt angivna befogenheter givna av staten.
En del av de tankegångar som redovisades i Ansvarskommitténs slutbetänkande pekar också i riktning mot centralisering. Särskilt betonar Ansvarskommittén behovet av att återsamla och kraftsamla staten. I Norge har den utlovade regionreformen inställts och i Finland sker omfattande kommunsammanslagningar i syfte att stärka effektiviteten i utförandet av kommunala serviceuppgifter.
Men trots detta så tenderar den regionala nivån få en större betydelse och regionalisering kan anses i det närmaste vara en trend bland EU:s länder.Regioner är ett mycket mångtydigt begrepp. De kan indelas i ett stort antal former och varianter efter geografi, identitet, språk, politik, funktion och politisk-administrativ indelning. Det regionala arbetet kräver en politiskt bestämd nivå för de beslut som måste fattas men det innebär inte att det regionala arbetet stannar i den egna regionen. Regioner samverkar med andra regioner i den egna staten men samverkar också ofta med regioner utanför den egna staten. Dessa samarbeten är vanligen av funktionell natur och växer fram som en följd av behov och kan ändras allteftersom förutsättningarna ändras.
Samarbeten mellan olika regioner innebär bildande av mer eller mindre lösliga makroregioner. Dessa kan vara överlappande genom ett en region ofta ingår i olika makroregionala samarbeten. Region Skåne är ett bra exempel på detta genom att regionen tillsammans med andra regioner/landsting samarbetar i det som kallas Sydsam och är en inhemsk makroregion. Men Region Skåne ingår också i samarbeten som sträcker sig mot Tyskland och mot Polen och bildar gränsöverskridande makroregioner.
På detta sätt vävs samarbetsmönster mellan regioner och makroregioner samman. Det väver in regionerna i EU-systemet på ett flexibelt sätt. Lösningar av problem kan ofta ske utan staternas av nationella skäl kantighet. I den väv av samarbetande invävda makroregioner ligger staterna som fyrkantiga enheter och skaver samt hindrar eller försvårar fortsatta möjligheter till den integration är nödvändigt för att EU ska uppnå Lissabonmålen .
En slutsats av detta är att nationalstater ska uppmuntra regionbildningar med tydligt mandat på sitt territorium och ge dessa förutsättningar att ingå i makroregionala och gränsöverskridande samarbeten. Nationalstaten får också i ett regionernas Europa kvar sin betydelse men i en förändrad form som i första hand är koordinerad mellan regioner i det egna territoriet och att på europeisk nivå uppmuntra all form av makroregionalt samarbete.
