[080528] Mumiens blod börjar med en ensam patient i ett ödsligt dårhus, klipp till snabbpresentation av den tre meter långa björnen Theo som just kommer hem till lägenheten med nya ockulta böcker (rätt deppig, dom nya böckerna kommer nog inte att förvandla honom tillbaka till människa dom heller), klipp till ytterligare en ensam man som går ner i källaren för att hämta sylt men naturligtvis råkar väldigt illa ut. I rask takt kastas vi in i ett mördarmysterium med övernaturliga inslag.
Mumiens blod är ett album om 182 sidor där Theo – en man som förvandlats till nästan tre meter lång björn av en egyptisk farao – hjälper polisen med ”svårlösta fall med ockulta inslag”. Har man vuxit upp och slukat skräck och serier känner man igen sig. Detta är en traditionell historia, inte bara i deckarupplägget med ensam vemodig hjälte (nästan ensam, han har en ung, käck, tjej-sidekick), utan också i roll- och rekvisita-listan: vampyrer, mumier, mystiska dödsfall, märkliga reliker, hemliga gångar; Ola Skogäng (manus och bild) bjuder på bekant smörgåsbord av mystiskt småvarmt, samtidigt som han ritar på ett sätt få andra svenskar gör just nu.
Teckningsstilen är ren och enkel, färgerna är dämpade och stämningsfulla. De många exakt avbildade platserna i ”klara-linjen-manér” för tanken till Hergé (Tintin mfl), upplägget med blandning av ockultism i stadsmiljö påminner lite om Tardi (Adele Blanc-Secs äventyr), när ett sällskap kändisar ur skräck-historien dyker upp vid samma middagsbord känns det lite Alan Moores League of Extraordinary Gentlemen, för att inte glömma hur den till björn förvandlade Theo ibland känns som Hellboys kusin från landet.
Många referenser, men så ska det vara i genren, det känns sällan alltför kopierat – mycket tack vare en fin känsla för detaljer: lite lingonsylt här, lite Loket där, en näve Swedenborg, en sked Gröna Lund. Berättarmässigt tickar historien utan svackor och man blir inte förvånad när man i seriewikin läser att Ola Skogäng annars undervisar i serieberättande på gymnasienivå i Bålsta. Teckningsmässigt håller det samma höga klass rakt igenom, färgsättningen är väldigt lyckad och figurerna sitter från första sidan. Mitt ex hade inget av den pixlighet jag hört att något ex haft också.
Ska man gnälla blir det först på förordet där Lasse Åberg knorrar över svenska samtida serietecknare som ”låtsas att dom inte kan teckna”, och borde visa ”mer omsorg om bildspråket” – trots all sin välmening känns sånt bara gubbgnälligt. Skogäng ritar snyggt och behöver inte bäras fram på armarna av en av megaframgångsrik medieperson (även om Skogäng jobbar på Åbergs Museum som guide också).
Nåväl, även om Skogäng absolut ritar snyggt och sällan tappar stilen är det trots vad Åberg skriver inte det perfekta, icke-taffliga som gjorde att jag blev sittande på balkongen. Nej, det var alla personliga smådetaljer som jag gillade. Gubbgnäller jag själv blir det på att det blir aningen anonymt med detaljkorrekta stockholmsvyer natt som dag. Där det bränner till och blir riktigt bra är i relationen mellan björnen Theo och hans medhjälpare, i Theos vemodiga tystnad. I rutorna där det snöar och ingen säger något en hel sida. Skogäng kokar ihop ett alldeles eget noir-Stockholm där snön fortfarande är vit, köken fortfarande är mysiga och där tillsynes oskyldiga platser gömmer märkliga hemligheter.
Och lyckligtvis har Skogäng också planterat ut mängder med ouppklarade stickspår som kan leda vidare till en följetong. Och ett glas mjölk på balkongen med pinfärsk seriebok, det är inget som nedladdning tar död på i brådrasket, mediet har framtiden för sig.
Man får absolut hoppas att det blir fler delar i serien om den vemodiga björnen Theo och hans Ockulta Kuriositeter.
