[080612] Hur många med humanistisk utbildning har inte bläddrat genom platsannonserna och sett att de aldrig efterfrågas? Det finns annonser för jobb inom IT, ekonomi, för chefer och specialister, säljare ute och inne, i sällsynta fall någon med kreativ, konstnärlig utbildning, typ designers av olika slag- men humanister eftersöks aldrig. Har humanisten blivit som en skrivmaskin- utrangerad i och med datorernas intåg, en onödig nostalgisk rest från ett nära förflutet som aldrig mer kommer att behövas?
En humanist är tydligen inte anställningsbar och att vara anställningsbar på arbetsmarknaden är uppenbarligen något vi alla bör sträva efter. Eller är det verkligen det?
Vad innebär det egentligen att vara anställningsbar?
Begreppet har förändrats över tiden. På 1950-talet var det helt enkelt en medicinsk bedömning av om individen var arbetsför eller inte. Trettio år senare, med nyliberalismens intåg, betecknade begreppet ett marknadsvärde hos individen och det var upp till varje enskild människa att göra sig attraktiv på marknaden. I början av 1990-talet gjorde kris och nedskärningar att den enskilda människan inte ansågs klara av att själv göra sig anställningsbar. Det blev något som staten var skyldig att ta hand om. Vi fick massutbildningar vid universiteten: hela arbetskraften skulle högutbildas och därmed göras anställningsbar! Nu slåss mängder av högutbildade människor om de få arbeten som motsvarar deras utbildning. Det är också nu sådana diffusa saker som ”personlighet”, ”social kompetens” blir allt viktigare delar i anställningsbarheten.
Gemensamt för betydelserna av anställningsbar är att man skall anpassa sig till en marknad. Anställningsbar betyder alltså anpassningsbar. Till marknaden.
Men vad är egentligen denna marknad? Som Nina Björk nyligen skrev i en krönika i DN, så verkar det som om Marknaden har ersatt Gud eller Nationen som något vi absolut inte kan, eller tillåts, förstå utan bara måste anpassa oss till. Vad är det som kan hända om vi tittar för nära på den? Denna marknad är ingen naturkraft. Den är någonting mänskligt skapat och då är den också något som det står i vår makt att förstå. Marknaden är vi. Om vi inte vill ha den måste det stå i vår makt att förändra den.
Anställningsbar men utan inflytande
Under 1970- och 80-talet ökade demokratin i arbetslivet på olika sätt. Men utvecklingen bröts och från slutet av 90-talet upplever allt fler att de har minskat inflytande i arbetslivet, samtidigt som allt fler också anser att det ställs alltför höga krav. Krisen och nedskärningarna på 90-talet ledde till att arbetsmarknaden efterfrågade människor som kunde hugga i utan att kritisera. Det behövdes anpassningsbara människor som accepterade ideliga omstruktureringar och konkurrerade med sina arbetskamrater för att inte själva bli utsorterade när organisationen ”slimmades”. Den som accepterade neddragningar och omstruktureringar fick i bästa fall sin belöning i högre lön. Och vem vill kritisera den marknadsliberalism som har gett en del människor så överflödigt mycket pengar? Vem biter den hand som föder dem? Många människor har nu vant sig vid en mycket hög levnadsstandard.
Intresset för mat, inredning, mode, resor, design (inte konst!) exploderade. Följden av den hejdlösa konsumtion som blev de anpassningsbaras belöning och motor ser vi nu i miljöförstöring och klimathot. De som inte klarade sig i konkurrensen under 90-talets nedskärningar blev utsorterade och utbrända. Sedan 1994 står omkring en miljon människor utanför arbetslivet. Jag är nog knappast ensam om att reagera och förtvivla över detta. Vad får vi för samhälle när människor anpassar sig utan att känna att de kan påverka? Går det att vara delaktig i ett samhälle om man inte har verktyg att försöka förstå det som sker? Men var finns motrörelsen?
Universiteten; producent av anställningsbara individer?
Universiteten verkar inte veta på vilket ben de skall stå. Skall de producera anställningsbara människor som anpassar sig efter marknadens krav eller skall de människor som utbildar sig få en bas att stå på för att kunna förstå och kanske själva vara med och forma samhället?
Det är sant att allt fler får en universitetsutbildning men det finns få arbeten som motsvarar dessa människors utbildning. Och det är bara en viss sorts utbildningar som efterfrågas: utbildningar som ”ger jobb”. Sökande till de humanistiska ämnena minskar vid nästan samtliga universitet. Att humanioran är i kris har debatterats på kultursidorna under lång tid och man har anfört olika förklaringar: Att man inte får yrkesexamen, man blir inte anställningsbar, tycks vara en central punkt. En läkare eller snickare vet man ju vad han kan men vad kan den som har en examen i humanistiska ämnen?
Vad kan en humanist ?
Studier i humaniora sätter människan och det av människor skapade i centrum. Humaniora handlar om vår samtid och vårt förflutna, om kultur, samhällen och kommunikation mellan människor. Om vår existens. Studier i humaniora skall på ett eller annat sätt bidra till en ökad förståelse för den värld vi lever i.
Det är alltså inte ”flum” eller ”hobby” eller bakåtsträvande att studera humaniora. Det är en villfarelse att tro att humanister bara studerar konst. Studiet av allt mänskligt skapat inbegriper även andra samhällsfenomen. Humanistiska studier ger historiskt perspektiv och kunskap om människan.
Det borde därför vara någonting mycket väsentligt i vår tid att skaffa sig en bildning. Att försöka förstå, tolka, se sammanhang i det svårgripbara hos människor och det av människor skapade. Att vara öppen för nyheter och samtidigt ha en bas att binda ihop sina intryck med. Att ständigt vara kritiskt granskande.
Just nu lever vi i föreställningen att tillvaron här och nu sker oberoende av det förflutna. Ideologierna (åtminstone några, som t ex kommunismen) anses döda och den globaliserade marknadsekonomin räknas som det högsta goda, slutpunkten på utvecklingskedjan, trots att den rådande marknadsliberalismen faktiskt också är en ideologi. Datoriseringen anses också ha revolutionerat tillvaron så att allt förflutet kan kastas överbord som onyttigt.
En humanist har längre perspektiv. För en humanist är nutiden faktiskt någonting tillfälligt. Ideologier går i graven. Studierna av människan och det mänskligt skapade går inte i graven förrän mänskligheten gör det.
Humanism och humanitet
Man får inte glömma bort att det finns en etisk aspekt förknippad med humaniora. Ordet är besläktat med humanism och humanitet. Om humanitet kan ses som en vilja att uppträda med medkänsla och barmhärtighet gentemot sina medmänniskor så är humanismen sprungen ur tanken på frihet. Människan är fri till allt. Vi kan förstå, tolka, uträtta, omforma allt. Men med friheten följer också ansvar.
För att bli en ansvarsfull människa bör man ha ett gott omdöme. Det får man genom livserfarenhet. En indirekt väg att åstadkomma denna erfarenhet är faktiskt att gå vägen över mänskliga berättelser, d v s skönlitteratur.
Om denna strävan efter att bli en bättre, mer ansvarsfull människa verkar för idealistisk eller naiv kan man ju också tänka på vad rådande samhällsklimat gör med människan. Vi är fria till att vara den vi vill, men ett samhälle som ensidigt premierar konkurrens, osolidaritet med varandra, roffa-åt-sig mentalitet är kanske inte det önskvärda i längden om man försöker se till dess konsekvenser?
Är humanisten anställningsbar?
Nej, i dagens läge är naturligtvis humanisten inte anställningsbar därför att humanisten är inte anpassningsbar. Humanisten vet för mycket. Genom det kritiska tänkandet, det ständiga ifrågasättandet, det historiska perspektivet.
Därmed inte sagt att vi kan ge oss. I alla totalitära tider har humanisten stått för motstånd mot kommunism, mot fascism, mot nazism, och varför inte nu mot marknadstotalitärism.
En humanist är tränad att se sammanhang. Allt leder till allt. Med ett humanistiskt perspektiv är det inte svårt att se att allt får konsekvenser: Att slimmade organisationer leder till utbrändhet och anpassningsbar lojalitet, vilket leder till okritiskt accepterande av rena dumheter. Höga löner till de lojala leder till klassklyftor, för hög konsumtion, miljöförstörelse, klimathot. Det är bara att fundera så ser man mönstren. Humanistisk bildning är alltså något vi alla kan använda för att förstå tillvaron. Om man inte är tränad i att söka sammanhang, så blir man ett lätt rov för de experter på barnuppfostran, karriärplanering, relationer, hälsa osv som har dykt upp de senaste åren.
Den kränkthet hos människor som också har dykt upp i marknadsekonomins svallvågor kan mycket väl ses som ett missnöje med att inte se sig själv i ett sammanhang, av att försöka bli en vara och sälja sig på en marknad. Att vara en vindflöjel som anpassar sig efter diffusa krav. Att inte lyckas där andra tycks lyckas och att inte begripa vad man skall göra för att duga.
Är då en humanistisk motståndrörelse möjlig? Ja vi kan ju inte vänta på att bli anställningsbara. En humanist tar möjligen lite längre tid på sig att formulera sina svar men jag är övertygad att det går att formulera mer långsiktiga lösningar än vad som har skett under de senaste årtiondena.
Som någon formulerat det: Bildning ger makt åt de maktlösa genom det kritiska perspektivet.
