[080522] RÄDDAD
Stadsteatern, Stora scenen, den 19 maj 2008
Östgötateatern i gästspel av Riksteatern
Manus Alfhild Agrell
Regi Jenny Andreasson
Scenografi Marika Feinsilber, Marie Olsson
Medverkande: Tobias Almborg, Monica Wilderoth, Evabritt Strandberg, Mats Huddén, William Wahlstedt, Magnus Erikson, Oldoz Javidi, Sanna Turesson,
FAMILJELYCKA
Stadsteatern, Stora scenen, den 22 maj 2008
Östgötateatern i gästspel av Riksteatern
Manus Anna Charlotte Leffler
Regi Gustav Deinoff
Scenografi Marika Feinsilber
Medverkande: Magnus Eriksson, Stina von Sydow, Sanna Turesson, Ann-Sofie Andersson, Oldoz Javidi, Hamadi Khemiri, Evabritt Strandberg, Mats Huddén.
Två kvällar i rad har jag suttit på Stadsteatern för att ta del av dett gästspel som Östgötateatern och Riksteatern bjudit på. Det har varit två pjäser av kvinnliga dramatiker från 1800-talet som man väckts till liv för att visa att kvinnor inte bara kan utan också kunde.
Alfhild Agrell och Anna Charlotte Leffler var uppskattade och flitigt spelade på 1880-talet men blev hastigt och – tycker man när man nu sett två av deras pjäser – orättvist bortglömda.
RÄDDAD är en tät och välskriven pjäs i samma genre som Ibsens Ett dockhem, en protest mot manssamhället som gjorde kvinnan omyndig. Alfhild Ahlgren sparar inte på krutet i sina giftiga formuleringar och hon kunde verkligen skriva dramatik av det handfasta och realistiska slaget. Bara första aktens nidbild av den lät bakfulle äkta mannens som ivrigt väntar på sin morgontidning och sitt morgonkaffe, klockan tolv på dagen, ger henne gott stoff för satir. Scenen spelas träffsäkert av Tobias Almborg och Monica Wilderoth.
Naturligtvis finns det en orm i paradiset, svärmor Rektorskan, Evabritt Strandberg, som avslöjar sig när det står klart att hennes son har förskingrat på den bank där han arbetar och det gäller att rädda anseendet. Den som kan rädda allt är hustrun som har fått en summa pengar på en försäkring som hon ensam disponerar. Men vill hon offra dessa på sin slarver till man, när till råga på eländet familjens barn dör?
Det är som framgår en komplicerad historia där det vid sidan av den unga hustrun bara finns en riktigt sympatisk karaktär, gamle farbror Milde, förtjänstfullt gestaltad av Mats Huddén.
Till det mer intressanta i pjäsen hör tjänstefolket ställning, två unga pigor som låter sig kurtiseras av herrn i huset och föraktar frun. Vi som ser pjäsen hundra år senare har svårt att förstå de komplicerade sammanhangen mellan dessa människor som lever sina liv under samma tak. Strindberg har i sina pjäser en del att säja om tjänstefolket. Kanske någon borde skriva om saken så att vi också kunde förstå?
Det är en väl genomförd och väl regisserad föreställning som Östgötateatern har all heder av.
Tyvärr är RÄDDAD en ensam svala som delar teaterföreställningarnas öde att påminna oss för en stund, då kanske rent utav beröra oss en smula, för att sedan blekna bort i ljuset av den där verkligheten, ni vet.
FAMILJELYCKA är en föreställning av ett helt annat skaplynne även om också den är av en kvinnlig dramatiker från artonhundratalet, Anna Charlotte Leffler. Men den pjäsen är en komedi som spelas som fars, fortfarande ett gästspel av Östgötateatern.
Familjen består av mor och far och tre nästan vuxna döttrar och en tonårig son jämte två tjänstehjon och lycka uppstår när alla samlas i det trevna förmaket på kvällen och lyssnar till far när han högläser ur bildande böcker, som just den här kvällen handlar om konstens ursprung.
Men som alltid finns det en annan verklighet under ytan. Alla som kan söker rädda sig undan familjelyckan. Äldsta dottern är förlovad med en man som begått indiskretionen arr erkänna sitt oäkta barn och ta sig an dess uppfostran, näst äldsta dotter pluggar i hemlighet på studentexamen, den yngsta är avgudar en skådespelare på teatern, sonen tar tacksamt chansen att slippa bildningen. Mor och mormor lämnas att ensamma njuta familjelyckan som far består dem sedan de stärkt sig med ett antal koppar kaffe.
Det är en pjäs som handlar om motsättningarna mellan de tre generationerna. Föräldrarna vet inte vad barnen har för sig och gamla mormor hålls utanför allting. Det är klart att en pjäs med en sådan handling inbjuder till ett farsartat spelsätt. Obs! Ingen vits! Magnus Eriksson som spelade doktorn i RÄDDAD gör en gedigen insats som fadern som kämpar mot modernitetens ström. Evabritt Strandberg har bytt från farmor i RÄDDAD till mormor i FAMILJELYCKA och hon är verkligen komisk när hon faller omkull i alla sina underkjolar.
Oldoz Javidi är ett namn att lägga på minnet. Hon gestaltar den sextonåriga artonhundratalsgroupien med bravur. Hamadi Khemiri är ett annat inte särskilt svenkklingande namn som är en prydnad för östgötateatern i rollen som tonårsbrorsan.
Regissören Gustav Deinoff hade givit föreställningen det snabba tempo som gjorde den precis så lång som texten tålde, en och en halv timme. Dekoratören Marika Feinsilber ska ha en blomma, inte minst för den roliga katten, som påminde om den gamle skådespelarens yttrande att ”barn och djur ska vara målade på kulisserna”:
Det var inte särskilt mycket folk i salongen och det är bara att beklaga de göteborgare som missade detta gästspel. Vi får en ny chans i augusti då teaterfestivalen drar igång. Få se om programmet då innehåller lika bra teater.
/Åke S Pettersson
”Spets” är samlingsnamnet på Riksteaterns och Östgötateaterns gemensamma satsning på gångna tiders kvinnliga svenska dramatiker. En spetsfundig titel, som kanske syftar såväl på spetsig samtidskritik som på kvinnligt handarbete.
Alfhild Agrells Räddad hade urpremiär på Dramaten i Stockholm 1882. Jämfört med den framstår Ibsens Ett dockhem (från 1879) som hoppfullt idyllisk. Här slutar det med att den deprimerade och svikna unga hustrun köper sig fri från sin bortskämde och själviske make och ger sig ut i mörkret med sitt döda barn i armarna. Hennes osjälviske barndomskamrat skyndar efter – som en ädel representant för det enkla folket. Visst är pjäsen ett föråldrat melodram. Men den är också en svidande skildring av manschauvinismens och klassamhällets vardag. Blandningen blir lätt chockerande och uppsättningen är skicklig och underhållande med en rad beundransvärda rolltolkningar.
Följande kväll spelas Anne Charlotte Lefflers Familjelycka – en lättsam komedi från 1891, som i sin stundom buskkomiska eller parkteateraktiga uppsättning ändå vidrör sådana eviga problem som generationsklyftor, familjelögner och familjeförtryck. Här handlar det om tre unga flickor – tre systrar – som ändå vågar tro på och kämpa för sina möjligheter att följa sin egen väg och vilja. Vilket gör att deras goda mor inte bara känner sig förtryckt av maken, utan också av dem. En borgerlig familjeidyll med djupa sprickor, som det ändå sipprar upp en viss värme ur, på gränsen till något slags modernitet.
Också denna uppsättning är underhållande och välspelad. Fast efteråt funderar jag på om pjäserna också skulle hålla för nytolkningar, och för uppsättningar som inte vore fullt så historicerande och kostymaktiga – med husor i spetskrås och herrar i stärkkrage. Kommer de någonsin att spelas igen?? – så som projektets undertitel antyder:
”Spets – kvinnliga stjärndramatiker åter på repertoaren.”
/Kajsa Öberg Lindsten
