[080420] Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen premiär 2008-04-19
Manus Edgar Allan Poe bearbetat av Sven-Åke Gustavsson
Regi Sven-Åke Gustavsson
Scenografi Clive Leaver
På scenen: Carina Boberg, Per-Anders Ericson, Ashkan Ghods, Åsa-Lena Hjelm, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Henrik Myrberg, Ann Persson, Ruth Vega Fernandez, Freddie Wadling
Musik Lou Reed, The Alan Parsons Project, Rammstein, Per-Anders Ericson.
Musiker: Max Flövik, Ian-Paolo Lira, Josef Rhedin, Sanna Sikborn Erixon.
Medan vårsolen härligt bestrålar Stadsteaterns trappa med vidhängande uteservering samlas teaterpubliken till vårfinal under ledning av skräckmästaren Edgar Allan Poe med benäget bistånd av Sven-Åke Gustavsson. Korpen har blivit samlingsnamnet för ett urval av de mer hårresande historierna ur författarens repertoar.
In på scenen glider en vagn med personager, den ena mer skräckladdad än den andra, som samlats runt den store sångaren Freddie Wadling. Tanken går osökt till Familjen Addams, men familjen Poe är betydligt mer raffinerad: opiummissbruk, mycket alkohol – hela fat med Amontillado – och en man som gifter sig med en trettonårig flicka medan han ligger i mammans säng.
Det blixtrar och åskar och stämningen inför Ushers hus med den levande begravda och galna dottern och den ångestfyllde brodern är luguber, minst sagt. Men blir vi rädda? Det var väl inte avsikten heller. När man skakar hand med mumien och får handen i handen är det ett skämt på Buttericksnivå.
Meningen är att detta program ska roa oss, ska ersätta vårkomedin. På Stadsteatern tar man tillvara alla skämtmöjligheterna: scenen med mumien leder tanken till spexet Uarda, göteborgsk dialekt och lokala hänsyftningar lockar till skratt men gör tyvärr inte Edgar Allan Poe rättvisa.
Den depressiva smärta som Poe visar fram i sin dikt om Korpen finner inga uttryck på Stadsteatern: ”O, denna svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini, / suckande: Förbi, förbi!!”
Tyvärr, tyvärr!
/ Åke S Pettersson
”En skräckkabaré av Edgar Allan Poe” är underrubriken på Korpen – den nya uppsättningen på Stadsteaterns stora scen. Och mycket riktigt, här har man urvattnat Poes skräckhistorier rejält, genom att mala ner dem och blanda ihop dem och gör dem till en oförarglig kabaré: Blod, lik, perversioner och galenskap är bara på låtsas – ett godmodigt skämt av barnsligaste slag, som spetsas med lite vag psykologisering av Edgar Allan Poes liv och skam – sprit och skaparvånda.
Bakom hans ångestladdade historier svajar spritens anfrätta ängel – en kvinnogestalt av humoristiskt slag, med go göteborgsjargong och slokande vingar. Där finns också den frånvarande fadern – spelad av Freddie Wadling. Eller snarare tvärtom: Poes döde far har antagit Freddie Wadlings gestalt. Och Wadling sitter i en rullstol, och sjunger sentimentala sånger med stor känsla och underbart ungdomlig röst. Han har en liten döskalle på bordet framför sig. Och det är det enda som binder ihop honom med pjäsen. Likadant är det med musikerna på balkongen ovanför scenen. De är häftigt utstyrda och spelar fint och kraftfullt. Men vad de har att göra med det som utspelas på scenen är oklart. Musiken, Wadling, scenografin – med dubbla filmdukar där suddiga filmsekvenser i svartvitt spelas upp – och häftiga scenkläder med mycket sammet, gredelint och blodrött – allt är en effektfull ram kring något som är förargligt osammanhängande och tillsynes avsiktslöst. Det hela känns mest som roliga timmen i skolan, eller amatörrevy. Stundtals gott humör och lustiga gester. Samfälld sång som inte är något vidare, med lite danssteg och rörelser i otakt. Två timmar och femton minuter känns faktiskt långt. Och idén att göra en föreställning om ondska och perversion, byggd på artonhundratalstexter av Poe, känns konstig. I programbladet påpekar man visserligen att Poe är väldigt modern – eftersom hans skräckhistorier bygger på ”realism”. Men i mina öron låter det som en dålig ursäkt. Kanske är det istället så att ondskan är tidlös. Och om man skall orka skratta åt den krävs det kraftigare don än här.
Och sen gick man ut i vårkvällen, i en verklighet där nyhetssändningarna är fulla av barnamord och diskussioner om hur man skall sätta stopp för perversa mördare och galningar.
Att duktiga skådespelare får tjäna som ett slags dekoration till Wadling och musikerna känns orättvist. Att duktiga musiker och Freddie Wadling är fångar i en töntig och ogenomtänkt kostymteaterföreställning känns inte heller särskilt bra. Och att ännu en gång gnälla på Stadsteatern vid Götaplatsen är tråkigt och obehagligt!
En föreställning med egen kraft och eget budskap, som inte ängsligt nosar efter publikens gunst och försöker anpassa sig efter en fiktiv och osannolikt lättmanipulerad teaterbesökare-i-allmänhet skulle sitta fint nu!! Kanske kommer den nästa säsong??
/Kajsa Öberg Lindsten
