[080417] I dagarna har Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet premiär på dvd. När den visades i TV för drygt trettio år sedan skapade den en enorm debatt. För oss högstadieelever var serien som en spegelbild av vår egen vardag, och för lärare och skolpersonal en inkännande skildring av deras arbetsplats. För politikerna var den ett knytnävsslag i ansiktet.
1970-talets högstadieskola var en egendomlig kombination av flummigt hippietänkande och stenhård konkurrens. Det flummiga tänkandet gjorde sig gällande i en missriktad tolerans mot rökning och alkoholbruk. Rökrutan var en naturlig mötesplats och en central del av skolan, där både lärare och elever samlades på rasterna. Och även om skolpersonalen var noga med att låta propagandan mot alkohol ingå i undervisningen blundades det kategoriskt för det drickande som ägde rum under skoldanser, diskotek och vid luciafiranden och avslutningar. Den som blev alltför berusad fick möjligen hjälp att ta sig hem, alternativt upplät man ett av skolans vilrum under ett par timmar. Förmodligen – förhoppningsvis – inte överallt. Men definitivt i den högstadieskola där jag själv genomgick mina tre högstadieår.
Konkurrensen utgjordes då som nu av betygen. Och då som nu var betygen allt som oftast orättvisa och dåligt underbyggda, lika ofta satta på grundval av lärarens förutfattade meningar som av elevens prestation. Den som började grundskolan med en etta slutade vanligtvis nian på ungefär samma sätt. En så kallat dålig elev förblev en dålig elev skoltiden igenom, trots alla vackra ord som yttrades om samma möjligheter för alla.
För betygen gällde en så kallad normalfördelningskurva som gällde för hela landet. Skolorna och de enskilda lärarna hade visserligen friheten att över- eller underskrida den, men alltför ofta, inte minst i min egen skola, följde lärarna rekommendationerna till punkt och pricka. Om fördelningskurvan rekommenderade att högst sju elever borde förtjäna högsta betyg spelade det ingen roll om ytterligare sju var värda samma omdöme. Trots lärarnas möjligheter att tänka självständigt var det alltför ofta riktlinjerna som styrde och kvoten utsåg alltid en grupp till förlorare.
Lära för livet skapade en landsomfattande debatt om allt detta, och framför allt skapade den debatt om hur eleverna egentligen mådde. För det rådde ingen tvekan om att många mådde förfärligt illa av skolmiljön. Det skolkades och drogades och våld och hot förekom då som nu. Vad man nu började fråga sig var vad det var som gjorde att eleverna rökte och drack, skolkade och struntade i skolarbetet. Det fanns en vilja att förstå, en önskan att hjälpa. Man såg framåt mot en öppnare skola, utan betyg men med andra och mer rättvisa omdömen som morot för lärandet. Jag, och många med mig, kunde äntligen skönja en framtid där tolerans, rättvisa och solidaritet skulle få en allt större plats i skolvärlden.
Så blev det nu inte. Jag tvingas tyvärr konstatera att vi istället för att ta klivet in i framtiden tagit ett enormt kliv bakåt. Betygshetsen är värre än någonsin, och införs nu redan i småbarnsklasserna. Skoleleverna matas ständigt med att de kan för lite, vet för lite, uträttar för lite. De ska prestera bättre och de ska åstadkomma mer och allt som inte är bäst är sämst. Samtidigt blir klasserna större, personalen färre till antalet och skolorna får allt färre resurser till förfogande.
Med dagens skola har vi med andra ord skapat ett skoningslöst monster, som livnär sig på utslagning och spottar ut förlorarna i parti och minut. Ingen frågar sig längre varför elever mår som de gör eller funderar över vad man kan göra åt den maktlöshet så många av dem känner. Politikerna har fullkomligt tappat alla begrepp om mänsklighet och hänsyn och därför talar man inte längre om förståelse och tolerans.
Vad man däremot mer än gärna talar om är straff. Straff har blivit den universella lösningen på alla problem. Allt, precis allt, ska polisanmälas – från en knuff på sexårsverksamheten till ett svärord från en niondeklassare – och avstängning tillämpas närmast rutinmässigt om någon bryter mot reglerna. Man talar utan att skämmas om att återinföra det förlegade betyget i uppförande, ordning och flit och Folkpartiet har på fullt allvar föreslagit polishämtning av skolkande elever.
Faktum är att tjugohundratalets skoltänkande är så reaktionärt att vi med största sannolikhet snart kommer att få höra röster om att återinföra skolagan. Debatten har nått en så låg nivå att vi troligen inte ens kommer att få höra särskilt många protester mot ett så befängt förslag.
Anledningen till detta bakåtsträvande tänkande är naturligtvis att politikerna vill slippa ifrån sitt grundläggande ansvar att skapa en trygg miljö för våra barn och ungdomar. Genom att lägga över ansvaret för skolmiljön på eleverna själva kan man undvika obehagliga insikter om de ökande klassklyftorna och de ökande sociala orättvisorna, och därmed också kraven på större jämlikhet. Istället tar man till samma skamlösa yttrande som man upprepade stup i ett även för trettio år sedan: Alla har samma möjligheter, bara de vill.
Det var en lögn för trettio år sedan och det är en ännu större lögn idag. Man har förvisso bytt namn på OBS-kliniken, och man utreder och diagnostiserar de barn som förr avfärdades som stökiga. Men formeln är densamma som den alltid varit. Den som inte klarar av den stenhårda konkurrensen flyttas bort och stöts ut.
Utan ett bredare tänkande, som sätter elevens bästa i fokus, är den svenska skolan dömd att misslyckas. Det gäller kommunala skolor såväl som friskolor. Betygshets och konkurrens var förlegade inslag redan för trettio år sedan, och idag ser vi resultatet av dem. Statistiken visar nämligen att alltfler barn och ungdomar mår dåligt i skolvärlden men istället för att försöka lösa problemen på lång sikt skriker vi gällt efter hårdare tag. Så länge vuxenvärlden – politiker, föräldrar, lärare – gör det kommer barn och ungdomar att fortsätta må dåligt. Och så länge de mår dåligt kommer skolket, våldet och hoten att fortsätta och till och med öka.
Själv vill jag se just den skola som det talas om i sista avsnittet av Mannheimers Lära för livet. Jag vill se en skola där man möter varandra som jämlikar och mäter kunskap på ett jämställt och solidariskt sätt, inte med skoningslösa betyg. Jag vill att eleverna ska bli sedda och uppmärksammade, inte för att de är begåvade eller mindre begåvade utan för att de är individer. En sådan skola skulle kunna vara just den trygga plats där elever inte behöver agera ut genom skolk, bråk, hot och slagsmål.
Nu när Carin Mannheimers utmärkta tidsdokument över 1970-talets skola äntligen kan ses på dvd är det dags att vi öppnar ögonen och flyttar tillbaka skoldebattens fokus till elevens bästa. För den onda cirkeln kan endast brytas om vi lämnar den reaktionära linje som råder idag, och återgår till ett mer humanistiskt och framför allt humant tänkande. Humanitet är enda vägen till en bättre skola.
