[080417] Till min lycka – eller kanske inte – ordnade Gud att jag blev duktig på bara några saker: att laga mat, att spela rumänsk folkmusik på ”taragot” (gammal rumänsk blåsinstrument) och på att, lätt, lära mig olika främmande språk.
Jag gick i skola i mitt hemland, Rumänien, innan 1989, då Rumänien fortfarande var ett kommunistiskt land. Trots detta fick jag lära mig franska (med början andra skolåret, då jag bara var åtta år gammal) och engelska, med början det femte skolåret. Detta gjorde att jag hade bra franska och engelska kunskaper när jag sedan avslutade högskolekurserna. Även vid Tekniska Universitetet i Bukarest, då jag studerade oorganisk kemi (fem år, civilingenjörlinje), man hade franskundervisning under de första tre studieåren.
Att lära mig franska var lättare än man kanske tror. Tack vare att rumänska språket vilar på latinsk grund, liksom franskan, var det inga svårigheter. Fortfarande är franska det språk förutom rumänska som jag talar bäst. Kanske min farfars fars franska ursprung – han föddes i Frankrike och kom till Rumänien under första världskriget, valde att gifta sig med en rumänsk kvinna och lämnade aldrig Rumänien därefter – hjälpte mig lite i den här riktningen, vem vet?
Engelska blev lite annorlunda att lära. Inget latinskt ursprung, inga likheter med rumänskan. Men trots detta, hade jag inte så svårt att lära mig ordentlig engelska. I jämforelse med rumänska, franska, eller vilket annat latinskt språk som helst, har engelskan mycket enklare gramatik, enklare morfologi och enklare regler.
Skolan hjälpte mig att göra mig förstådd, även skriftligt, på två olika språk: franska och engelska. Men jag ville lära mig mera språk. Jag läste i en bok om en av Rumäniens mest kända historiker, Nicolae Iorga, att han talade sju främmande språk flytande. ”Om han kunde lära sig så många språk, då måste jag också lära mig minst lika många”, tänkte jag. När man är endast 20 år gammal finns inte ordet ”omöjligt” i ordboken. Allt kan man göra, allt kan man lära sig. Det finns ju gott om drömmar i 20-årsåldern. Jag var fortfarande studerande på den och jag bestämde mig för att lära mig så många språk som möjligt. Fler än historiken Nicolae Iorga var mitt mål.
Jag fortsatte med spanska. Det gick också bra. Lika bra som med franska. Om man talar ett latinskt språk, är det lätt att lära sig ett till. Men spanska lärde jag ensam, utan undervisning. Jag fick låna läroböcker från stadsbiblioteket och studera hemma, på egen hand. Det enda svårigheten var att lära mig att använda verben ”ser” och ”estar” korrekt. Bägge två betyder ”att vara”, men man använder ”ser” eller ”estar” i olika sammanhang. I övrigt, kan jag säga att var kul att lära mig att prata spanska. Intressant är att skillnaderna mellan rumänska och spanska är så små, att en rumän och en spansk kan förstå varandra, precis som svenskar utan problem kan förstå, vad en norrman säger.
I början var det bara nyfikenhet när jag
1990 bestämde mig för att börja lära svenska. Detta på grund av att jag är mycket förtjust i svenska bilar, dvs Saab och Volvo. Saab har jag ingen, men jag äger två små Volvo ur deras 300-serie. Jag funderar också på att köpa en 340 eller 360 till. Genom svenska bilar, tidskrifter och böcker om dessa bilar, fick jag veta mer om svensk kultur och civilisation. Nyfikenheten blev stor och en dag fick jag köpa en svensk-rumänsk ordbok. Ordboken innehöll också lite gramatik. Så började jag, under sommaren 1990, att lära mig lite om svenska språket. Någon annan drivkraft än nyfikenhet hade jag inte. Detta gäller för svenska språket, lika väl som för de andra tre språk som jag kan tala.
Först gick det inte så bra. Dessutom hade jag ingen att tala svenska med hemma i Rumänien. Men jag kunde ändå lära mig hur man använder verben, numeralerna, olika substantiver osv. Så fick jag en chans att besöka Sverige hösten 1990, tillsammans med en studentorganisation från Rumänien. Det var en kort men nyttig vistelse i Sverige. Köpte en massa tidningar redan på Arlanda flygplats. Faktiskt, spenderade jag alla mina pengar (knappt 30 USD) genom att köpa svenska tidningar. Fick dessutom snacka svenska för första gången i livet. Vilken upplevelse det var! Jag tyckte mycket om att kunna uttala mig på svenska och jag var stolt över mig själv. Det gav mig tillräckligt motiv för att fortsätta med svenska språket. När internet sedan kom i Rumänien – 1994 eller 1995 – blev det också allt lättare.
Jag kunde läsa svenska tidningar på nätet. Nu kan jag också lyssna på svensk radio. Det finns faktiskt ett stort svenskt bibliotek att nå, var som helst i världen, genom datorn. Jag har använt det här biblioteket, genom att läsa så mycket som möjligt på svenska.
Jag kan inte säga att jag, som är svensktalande, förstår Sverige bättre än andra främlingar, som inte kan svenska språket. Man kan inte förstå ett land som man har knappast sett. Jag kan inte säga att jag förstår vad som pågår i Frankrike, trots att jag kan tala det språket mycket bra. Faktiskt, så finns det saker som pågår i mitt hemland som jag inte heller kan förstå. Men att bo i ett land, minst i flera år tror jag, är en förutsättning för att kunna förstå det. Annars går det inte.
Nätet har hjälpt mig mycket, när det gäller att upprätthålla och förbättra mina svenskakunskaper. Framför allt är det nyttigt att läsa svenska tidningar och att lysna på olika svenska radiostationer. Dessutom, har jag fått ”träffa” nättidningen Alba på nätet. Här fick jag möjligheter att skriva artiklar på svenska. Eller, mer korrekt, att försöka. Tänk på att vad ni läser just nu inte är 100 procent mina egna ord, utan en text som bearbetats av mina svenska tidningskamrater. Men redaktören Christer gav mig chansen att försöka skriva i en svensk tidning. Jag måste säga tack till honom, likasom till Siri Reuterstrand. Varje artikel som jag skriver på svenska betyder små steg framåt för mina svenska kunskaper.
Vad jag saknar mest är att få använda språket. Det är lätt att glömma ett främmande språk som man inte talar på flera år. Därför lovade jag att ringa Christer i Sverige, då och då. Det gör jag, trots att jag mest får prata hans dotter Astrid.
Jag funderar också på att skaffa ett tillfäligt jobb (vikariat) i Sverige. Jag menar att jobba där under tre månader, sex månader eller kanske ett år. (Högst ett år, annars riskerar jag att få problem med hustrun). Under den tiden, kan jag också betydligt förbättra mina språkkunskaper. Tillräckligt för att kunna skriva i en tidning, exempelvis, utan att mina texter skall behöva bearbetas ordentligt. Ett tillfälligt jobb i Sverige skulle vara en chans att lära mig språket tillräckligt för att kunna få nya jobbmöjligheter inom svenska tidningsbranschen.
Men jag vet inte om det kanske är för sent, med tanke på att jag redan fyllt 42 år. Faktiskt, är jag inte helt övertygad om att det längre är värt att fortsätta lära mig svenska språket bättre. I Rumänien är intresset för Sverige ganska litet. Troligtvis, kommer svenskan bara att fortsätta att vara en av mina hobbyer. Men, ändå, oavsett vad jag ska göra i framtiden, lovar jag att skriva artiklar i Alba, då och då, när jag hinner. För den här nättidningen är som en första kärlek: en sådan glömmer man aldrig.
