[080417] Myterna om hur barn lär sig ett främmande språk är förledande och seglivade. Äldre barn lär sig lättare än yngre barn, tvärt emot gängse uppfattning.
Han håller tennisracket framför sig med båda händerna. Solglasögonen på plats. Munnen sammanbiten. De smala, beniga benen, som på typiskt sexårsvis har fått ett uttänjt utseende på senaste tiden, står brett isär. Allt enligt tränarens intruktioner. Nu kommer en ny instruktion:
– Tu t’avances!
Han riktar sitt solglasögon-försedda ansikte mot mig, sedan mot tränaren igen.
– Tu t’avances! upprepar nu både tränaren och de andra fyra pojkarna i gruppen, som står och väntar på att min son ska bli klar med sina slag, så att det kan bli deras tur. Solen skiner och alla väntar. Tränaren börjar vifta på handen. Aha, framåt, man ska gå framåt. Sexårsbenen tar några steg framåt.
– Tu t’avances encore!
Tränaren viftar lite mer med handen. Sexårsbenen rör sig tveksamt ännu lite framåt. Solglasögonen är stint riktade mot tränaren, som strax gör ett stopptecken med handen.
– Tu es prêt?
Min son tittar på mig igen. Vad betyder det? ”Är du beredd?” vill jag ropa, men det ges ingen betänketid.
– Au revers!
Vilket slag var nu det? hinner sonen tänka – forehand eller backhand? – men bollen är strax framme vid hans vänstra sida och det ger sig naturligt att använda backhand.
– Dommage! ropar tränaren.
Ja, det var synd. Han missar de flesta bollar och huvudet hänger när han travar tillbaka till platsen sist i kön. Bättre lycka nästa gång. Det var nära. Du träffade nästan. Snart kan
du. Vi försöker peppa honom, både tränaren och jag, men just nu är det inte så kul.
Min son har bott i Frankrike i sju månader och pratar fortfarande inte ord franska. Han har en del passiv kunskap, men han har liksom inte aktiverat den. Han har helt enkelt inte kommit på att han kan en del franska. Själv säger han att han inte förstår någonting alls, trots att så inte alltid är fallet.
Med tennistränaren på franskakurs
Nu är det lov och han är på tenniskurs en timma om dagen hela veckan. Inte för att lära sig spela tennis. Inte för att jag är en överambitiös förälder, som inte kan låta mina barn bara få ta det lugnt och slappa på sina lov. Men för att jag har en teori om att om min pojke får tillfälle att koppla ordens betydelse i en konkret situation, tillsammans med andra barn, där det är uppenbart för honom att han tjänar på att förstå vad folk säger, men där det samtidigt inte förekommer alltför mycket ord, då skulle det kunna lossna lite. Med franskan. Tu t’avances. Ramasses les balles. Regardes la balle. Le bras. Les jambes. Gå framåt. Samla ihop bollarna. Titta på bollen. Armen. Benen. La raquette. Le court. La ligne. Bien!
Jag pratade nyligen med en annan mamma på orten. Som jag är hon invandrare, inte svenska, men finlands-svenska, och hon har en sexåring som också började i ettan här i Frankrike i höstas. Mot min vilja blir jag lättad av att höra att hennes son reagerat precis som min. Han har också slutit sig alltmer och befinner sig mest i sin egen lilla värld på dagarna i skolan. Han har inte heller lärt sig franska. Och precis som min son, har han fröknar som inte kan förstå varför. Det brukar ju gå så fort för barn i den åldern! Det tar några månader, och sedan, vips!, pratar de det nya språket flytande. Pas de problème. Någon undervisning i franska som främmande språk har de här två pojkarna inte fått. Sådant är inte lika självklart i Frankrike som i Sverige. I det vakuum som bristen på franskundervisning skapat i min och min sons värld, har jag börjat försöka ta reda på hur barn egentligen lär sig främmande språk.
Falska uppfattningar om språkinlärning
Det visar sig att det där med att barn, och i synnerhet små barn, lär sig nya språk lika snabbt och lätt som vatten rinner nerför en bäck; det är en myt. Barn lär sig inte alls ett andraspråk och främmande språk på nästan ingen tid alls och utan att behöva anstränga sig. Det skriver Inger Lindberg, professor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet, i artikeln Myter om tvåspråkighet, som nås via Svenska språknämndens hemsida. ”Andraspråksinlärning är faktiskt en mödosam och tidskrävande process för såväl barn som vuxna”, skriver hon.
Min son har äldre syskon som har lärt sig mycket franska redan, vilket är precis tvärtom mot vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att min yngste skulle lära sig först och det var också precis vad ”alla” sa innan vi flyttade. Inger Lindberg avlivar också detta som en myt. Små barn har tvärtom svårare att lära sig, skriver hon, och refererar till en undersökning som visar att äldre barn och vuxna lär sig ett främmande språk eller andraspråk fortare.
Anledningen är att de har utvecklat fler strategier för att lära sig saker, de minns bättre vad de lärt och de har en större allmän förståelse för hur de ska gripa sig an uppgiften att lära sig det nya språket. Äldre barn och vuxna har helt enkelt kommit längre i sin kognitiva utveckling, enligt Inger Lindberg.
Däremot kan det verka som att yngre barn lär sig snabbare och bättre eftersom de relativt snart lär sig enklare, situationsbundna fraser och ord, och då oftast med väldigt bra uttal, som när de leker med andra barn. Men det betyder inte att de egentligen kan så väldigt mycket mer. De utmanas inte heller att lära sig lika svåra saker som vuxna, eftersom de inte förväntas att klara eller förstå lika komplicerade saker. Skenet bedrar, kan man säga. Den vuxna med stark brytning och många språkfel kan trots det ha mycket bättre språkkunskaper.
Drunknar i språket
Även under gynnsamma omständigheter kan det ta fem år eller mer för ett barn att bli så bra på andraspråket att det kan följa och tillägna sig skolundervisningen på samma nivå som de barn som har språket som modersmål. Det är stor skillnad på att kunna ett språk bra i de situationer som rör lek och umgänge med andra. Det lär sig barn ganska fort. Handikappet på grund av språket kvarstår betydligt längre när det gäller att klara sig bra i skolan.
Hur fort ett barn lär sig ett andraspråk beror förstås på en rad saker, såsom hur gammalt barnet är när det började lära sig andraspråket, om de möter andraspråket i fritiden, etc.
Annan forskning jag stöter på bekräftar Inger Lindbergs avlivning av språkmyter. Jag läser om fler fall där små barn drunknat, när man utan att förbereda dem kastat dem i ett okänt språkhav. Jag läser om fler barn som tystnat efter ett halvår i det nya landet. Men som förhoppningsfullt nog efterhand lärt sig sitt andraspråk bra.
Två tredjedelar av världens barn växer upp i flerspråkiga miljöer, men forskning har visat att ett språk tenderar att vara och förbli starkare. Man är alltså sällan lika stark på alla sina språk, och vilket av språken som blir starkast beror bland annat på hur och när man exponeras för de olika språken. Flera forskare jag stöter på bekräftar Inger Lindbergs påstående om att äldre barn lär sig fortare. Yngre barn har inte samma strategier, och lär sig kanske med mindre intellektuell ansträngning, men det tar längre tid, enligt en engelsk forskare och författare, Colin Baker i boken A Parents and Teachers Guide to Bilingualism (Multilingual Matters). Äldre barn lär sig snabbare, eftersom de kan använda formella, välkända vägar till att lära sig nya språk, såsom lära sig grammatik och plugga glosor. Yngre barn lär sig genom att snarare fånga språket än att lära in det (”language among younger children is ”caught” rather than taught”).
Motivationen avgörande
Barn lär sig språk när de tycker att de har anledning och behöver det, och detta gäller särskilt yngre barn. Eftersom det är en ansträngning att lära sig ett nytt språk, lär barnet undvika det om de inte tycker att det behövs.
– Vill du inte lära dig franska så att du kan prata med barnen i klassen när du leker med dem på rasterna? frågar jag min sexåring.
– Nej, jag lär dem svenska i stället, det är mycket lättare, då slipper jag lära mig franska, svarar han.
Det stämmer faktiskt. Barnen i hans klass har lärt sig en massa svenska ord.
Får man inlärningssvårigheter av att vara tvåspråkig? Nej, det är också en myt. Barn som lär sig flera språk blir duktigare på att tänka kreativt än andra, enligt åtminstone vissa forskare. Låt vara osagt hur bra det vetenskapliga underlaget är för detta påstående; jag tar gärna till mig detta.
Samtidigt konstaterar jag att det som hände var något helt annat än jag trodde när jag lät min yngste son börja i fransk skola utan att kunna franska. Myterna om hur barn lär sig nya språk är lika väl spridda som falska, och lika seglivade.
Hemma frågar jag min sexåring om han kommer ihåg vad ”Ramasses les balles!” betyder.
– Samla ihop bollarna, svarar han oentusiastiskt.
Okej, bra.
– Vad betyder ”Regardes la balle”?
– Titta på bollen, stönar han och tillägger:
– Men sluta nu mamma, sluuuuta vara så fransk.
Med det menar han, vet jag av erfarenhet, att han tycker att jag är sträng och tjatig. Vi skrattar tillsammans åt hans ordvändning och jag konstaterar, som så många gånger förut, att hans utmaning inte bara består i att lära sig ett nytt språk. Den handlar om att acceptera och förstå en hel kultur, på ont och gott. Men han har i alla fall lärt sig lite franska på tenniskursen.
