[080417] Just nu kokar det friskt ute i de svenska regionerna. Vågorna märks också på den nationella nivån och emellanåt även ute på de lokala arenorna. Stor uppmärksamhet har exempelvis den nationella debatten kring moderaternas många utspel fått. Samma sak gäller medias spekulationer kring vad regeringens processledare Jan-Åke Björklund egentligen gjort då han besökt samtliga län för att prata regioner och regionalisering. Från lokalt håll har enskilda debattörer ställt sig frågande inför hur det ska gå med de mindre sjukhusen och det demokratiska inflytandet när avstånden till beslutsfattarna riskerar bli längre.
Överlag har nog region och regionaliseringsdebatten berört fler än vad som många gånger framgått i media och i de politiska debatterna. Framförallt politikerna har glömt bort att många debatter bottnar i eller är en indirekt följd av regionfrågan och regionaliseringsprocesserna.
Men lyssnar man på de politiska företrädarna åt vilket håll som regionaliseringen är på väg så är det inget tvivel om att man vill se nya regionkommuner. Enligt Björklund själv så är också åtminstone tre regioner i dagsläget på väg att lämna in viljeyttringar (som i media omtalas som ansökningar men som i formell mening inte har den statusen). Det handlar om Halland, Norr- och Västerbotten tillsammans samt Gotland som alla vill ombildas till nya regionkommuner. Dessa viljeyttringar kommer tillsammans med Björklunds egna slutsatser som ska redovisas i maj, att ställa regeringen inför en rad skarpa frågeställningar som kommer blottlägga styrkeförhållandena mellan alliansens partier i denna fråga. Blir det beslut före eller efter år 2010?
Men även om regionfrågorna just nu är som hetast så betyder det inte att det händer saker på alla plan. I sedvanlig ordning saknas exempelvis en vettig samordning mellan den regionala och den nationella nivån. När man ser aktiviteterna ute regionalt så är det lätt att glömma bort att Ansvarskommitténs uppdrag primärt handlade om statens egna strukturer och vad som behöver göras för att nå ett hållbart system mellan sektorsområden och samhällsnivåer.
Hittills har regionerna själva tagit ledartröjan samtidigt som staten i många stycken valt att stå avvaktande vid startlinjen. För att inte loppet ska förklaras som ogiltigt på förhand så har regeringen sagt att alla får springa i sin takt – även staten.
Under täcknamnet ”asymmetri” har därför inga förutsättningar skapats för att de lokala och regionala samtalen om nya regionbildningar ska kunna matchas mot statens egna initiativ för att skapa en vettigare regional statlig förvaltningsstruktur. Och i den mån samtal förs så har de i alla fall i mycket liten utsträckning nått ut till allmänheten för debatt.
Vad händer då inom staten? Nog sker det saker men i vilken utsträckning man tar hänsyn till att en ny regionbildning står för dörren är oklart. Därför är det på förhand svårt att säga något om de nya strukturerna verkligen kommer kunna matcha de behov som kommunerna och de nya (?) regionerna har. Vad vi i dag vet är att försäkringskassan liksom arbetsförmedlingen har ändrat sin regionala struktur för att bättre kunna nå ut till medborgarna. Samtidigt visar undersökningar som exempelvis Erik Westholm och Daniel Brandt sammanställde till Ansvarskommittén under rubriken ”Statens nya geografi” att den staten blivit mindre fysiskt närvarande med möjlighet till färre personliga möten speciellt ute i mindre kommuner i glesa bygder. Trenden är tydlig – staten genomdriver en klar centralisering och drar nytta av den nya IT-tekniken och pekar på att servicen nu i stället kan nå direkt ut i hemmen.
Vi ser också ett tydligt lappkast när det gäller de nya strukturernas inriktning. Staten tänker tillväxt snarare än fördelning. Tydligast går detta igen i det nyligen presenterade propositionen om en ny myndighetsstruktur där ITPS, Nutek samt Glesbygsverket läggs ned från och med årsskiftet och ombildas till två nya enheter, en för analys och utvärdering och en för metodutveckling, aktivt stöd samt hantering av medel.
En joker i sammanhanget är hur staten kommer att förhålla sig till de utspel som skett kring högskolorna och universiteten. Landets akademier utgör i högsta grad en strategisk spelare för att nå en stärkt tillväxt. En av dem som tydligast ställt sig frågan är Anders Fogelström chefen för högskoleverket, som anser också att det finns goda skäl att även centralisera denna statliga verksamhet till ett färre antal enheter. Liknande effekter kan Dan Brändströms utredning ge Resurser för kvalité (SOU 2007:81) då han föreslår att staten inte ska via den politiska vägen kunna styra resurstilldelningen till högskolor och universitet. Han vill istället att akademins egna kriterier enbart ska styra. Men högskolornas historik vittnar om att dessa i flera fall kommit till och blivit kvar genom regionalpolitiska och fördelningspolitiska motiv och därför att de förväntats bidra till den regionala tillväxten. Man skulle kunna säga att högskolorna slits mellan kravet om att upprätthålla en god och hög kompetensnivå ute i kommuner och regioner och samtidigt kravet på att uppvisa spetskompetens som står sig internationellt.
När detta inte uppfattas som rimligt så hamnar inte bara högskolesektorn i ett dilemma utan plötsligt ställs även regionernas konkurrenskraft i ett skenbart motsatsförhållande till landets samlade forskningskapacitet. Ska vi höja taket och riskera ett murket golv eller ska vi höja golvet med risken för att det blir lågt i tak? Bakom dragkampen finns den eviga frågan om vad som gagnar tillväxten mest; en decentralisering eller en centralisering av makt, befogenheter och ansvar?
Hur denna politiska motsättning ska mynna ut är långt ifrån avgjord och styrkeförhållandena på den politiska arenan vet vi inget om. Hur de regionala företrädarna ställer sig är inte heller helt klart men vissa regioner så som exempelvis Västra Götalandsregionen och region Skåne har klart deklarerat att de önskar ett ökat inflytande över sina högre utbildningar.
Den lärdom som ändå är viktig att ha med sig är att få högskolor skulle ha kommit till om inte politiken haft med ett finger i spelet och frågan är om vi haft samma kunskapsnivå i alla delar av landet om marknaden ensam eller akademin enbart hade fått styra villkoren. En generellt hög kompetensnivå på många håll ute i regionerna borde även rimligen attrahera spetsforskning till några få platser och generera spetskompetenser inom nya områden. Det omvända scenariot verkar mindre troligt.
