[080417] Keps – Det var allt SMS:et innehöll. Ett något udda svar på en rättfram fråga om det passade att ses klockan nio utanför Biopalatset. Det tog mig en stund att fundera ut, men till slut insåg jag att kusinens svar var av det jakande slaget – och mycket riktigt, vid utsatt tidpunkt träffades vi utan vidare missöden.
Märkligt egentligen, kan man tänka, att ett sådant god-dag-yxskafts svar förmådde att bära vår kommunikation. Det var upplyftande och nedslående på samma gång. Spelar det verkligen så liten roll vad man faktiskt säger? Jag menar: ordet ”keps”, i sig, betydde ju vare sig ja eller nej. Det var uppenbarligen något annat än det faktiska ordet som avgjorde huruvida vi förstod varandra.
Vi pratade om det där. Kusinen och jag. Det är klart, man behövde inte vara raketforskare för att förstå att han hade använt sig av T9-funktionen och att hans telefon föredragit ”keps” framför ”jepp”. Men händelsen satte fingret på något, i vårt tyckte, centralt: språk existerar inte utanför tid och rum. Tvärtom skapas språket ständigt och skapandet sker i förhållande till sin omgivning. De materiella förutsättningarna – som här telefonens hård- och mjukvara – är med och formar språket. Oftast tänker vi inte på att språket har en konkret plats i världen. Men ibland, när hård- eller mjukvaran, blandar sig i vår användning av språket, då blir det synligt för oss. Som när telefonen väljer vissa ord, eller när en äldre människa blandar ihop namnen på sina barnbarn. Våra telefoner och hjärnor ställer till det för oss och det uppstår problem med kommunikationen. Vi tvingas dechiffrera meningarna, vilket kan vara nog så besvärligt, tidsödande och smärtsamt.
Men det var inte allt, saken var också den att kusinen och jag gillade ”keps”. Ordet låg skönt i munnen. Det fanns en viss schwung i ordet, som gjorde att det fungerade alldeles utmärkt som ett allmänt jakande. Ordet fastnade, vi blev inte av med det. ”Keps” trängde ut sina jakande konkurrenter och det blev snart en helt accepterad del av vår gemensamma vokabulär. I sin, till synes, inexakhet (ja till och med direkta felaktighet) blev ”keps” ett mycket precist begrepp. Faktum var att det slog mer allmänna jakanden som ”ja”, ”javisst” eller ”okej” på fingrarna. ”Keps” blev vårt sätt att mycket precist bekräfta en överrenskommelse. Men, och det är viktigt, härigenom blev det också ett sätt att bekräfta kusinens och min relation. Det som i förstone hade varit obegripligt och felaktigt, hade plötsligt blivit vårt mest precisa och mest uppskattade ord.
Några månader senare, vid ett av stadens caféer, berättade jag kepshistorien för en god vän. Han lyssnade gillande till berättelsen och vi hamnade i en lång diskussion om språkets plastiska struktur. Det faktum att språket ständigt återskapas när vi använder det innebär också att språkets förmåga att bära mening måste relateras till den domän där det används. Med språket kan vi uttrycka allmänna sanningar, men språket som sådant uppstår när vi använder det i specifika situationer. Denna pendling mellan språkets förmodade allmängiltighet och den föränderlighet som det specifika användandet medför återspeglar den dynamik som präglar livet i stort – världen som sådan är stadd i kontinuerlig förändring. Alla försök att låsa fast språket en gång för alla blir därmed dömt att misslyckas. Och att det är därför vi behöver poeterna, som ifrågasätter och spränger språkets konventionella användning. Vi hängav oss en god stund åt sådana och andra högtflygande filosofiska spekulationer. Sedan drack vi upp kaffet och bestämde att äta lunch tillsammans dagen efter. På kvällen drog jag iväg ett SMS till vännen och frågade om han kunde ta med sig en bok som jag ville låna, till morgondagens lunch. Det dröjde inte länge, så pep det till i min telefon. Det var ett kort och kärnfullt SMS från vännen, det löd: amerikansk sportmössa av ungdomligt snitt.
