[080417] Jag är fascinerad av alla dem som påstår sig vara tvåspråkiga, ja, ibland trespråkiga sådär på en höft utan att blinka. Skeptisk, det är vad jag är till dem. Språk är svårt och det är en färskvara och bor man inte i det land där språket talas så rostar språkkunskaperna i en hast. Själv är jag ofullständigt tvåspråkig.
Jag är född i Kuusamo i norra Finland, flyttade därifrån med min familj som treåring till Trollhättan på 70-talet. Finska är mitt modersmål och det första året i Sverige bland svenskar var jag stum och döv, jag förstod ingenting. Jag fick börja i lekskolan ett år tidigare än normalt och där lärde jag mig svenska och hur det var att bli mobbad av större svenska killar, som hotade med mer stryk om man berättade om slagen hemma. Detta var starten på min ofullständiga tvåspråkighet. Jag blev till slut rätt tuff och förbannad. Så när jag började det andra året på lekskolan, anlitade fröknarna mig som tolk för de andra finska barnen och jag såg till att ingen bråkade med mig eller mina kompisar, jag hade ju vuxit till mig lite och kunde prata hyfsad svenska.
Första klass och jag hade själv bestämt att jag ville gå i en svensk klass trots att det fanns möjlighet att gå i en finsk klass. Varför jag valde en svensk klass minns jag inte. Kanske ville jag bara höra till, inte vara utanför. Jag hade problem med var att skilja på hon och han, i finskan finns bara ett hän som står för båda, och det svenska y-ljudet finns inte så myra och fyra var svårt. Sedan fick jag gå hos talpedagog för att lära mig att säga bokstaven C, det fanns resurser på den tiden.
I och med att jag lärde mig att läsa började jag att låna böcker på Kronogårdens bibliotek i Trollhättan och jag läste och läste och läste. Mamma och pappa lät mig och mina syskon prenumerera på var sin serietidning plus det att vi var med i en finsk bokklubb. Jag prenumererade alltid på någon finsk tidning, storebror minns jag, hade oftast Fantomen eller Buster på svenska. Och så hade jag brevvänner i Finland. Jag skrev och skrev och skrev. På så sätt höll jag finskan levande i skrift. Hemma talade vi alltid uteslutande finska. Somrarna i Kuusamo där vi har en sommarstuga är oaser av finska, där var jag alltid lycklig och efter ett långt sommarlov i Finland hade finskan förbättrats. Så här pågick livet tills det jag någon gång i högstadiet fick för mig att jag skulle bli bättre på tyska och engelska och började läsa tyska och engelska tidningar och böcker. Till slut blev det så snurrigt att jag inte visste vilket språk jag tänkte på. Då tog jag mitt beslut. Jag skulle hädanefter utgå från svenskan. Det är det språk jag behärskar bäst, så det är det språk jag måste jobba med mest. I ett annat liv, om jag kunnat, hade jag hellre valt det finska språket, för det har mitt hjärta, men jag vet att jag aldrig skulle kunna lära mig finska fullständigt, det är bara att inse fakta.
I Sverige är jag finnen, i Finland kallar mina kompisar mig den svenska förstärkningen, vilket jag tycker är lite trevligare. Somliga säger att jag bryter när jag talar svenska, andra säger att det inte hörs alls att jag kommer från Finland, mig är det skit samma, faktum kvarstår ju, jag är finne och jag är stolt över det. På finska bryter jag visst inte, det är jag väldigt glad över, så där kan jag röra mig inkognito. För det blev ju till slut så att längtan efter det finska språket blev för stor den och ledde till att när jag läste Kulturvetarprogrammet vid Göteborgs universitet, åkte jag över som NordPlus stipendiat till Helsingfors och stannade i ett och ett halvt år. Det var den bästa perioden i mitt liv hittills. Till slut kunde jag så mycket finska att jag skrev essäer på finska och fick MVG på dem. Det är jag mallig över. Lustiga var att när jag kom hem till Göteborg och skrev en essä om finska kvinnliga författare, den hette för övrigt Själv tog jag Finlandsbåten till månen, så kunde jag inte skriva på svenska. Har läst den nu efteråt och språket är under all kritik. Troligtvis försvagat av finskan. För mig finns det flera varianter, antingen är jag bättre på svenska och sämre på finska eller tvärtom och vill det sig riktigt illa är jag inte bra på något av språken. Men än har jag inte varit med om att jag varit bra på båda språken samtidigt. Översätta går bra från finska till svenska men inte från svenska till finska, i alla fall inte om texten ska användas i officiella sammanhang.
Här slutar inte kärlekssagan med det finska språket, men tilläggas bör nog att vad Helsingfors erbjuder är ju en miljö där man både kan leva som finsk och som svensk. Det bor ju 50.000 finlandssvenskar i Helsingfors och jag känner en hel massa finlandssvenskar sedan min studietid på Svensk Litteratur i Helsingfors. Kärlekssagan ja, 1999 gick flyttlasset åter igen till Helsingfors, jag blev erbjuden jobb som finska Snowboardförbundets informatör och det kan man knappast tacka nej till. Skitkul jobb. Efter vintern blev det sedan ett jobb som kultursekreterare på Hanaholmens kulturcentrum för Finland och Sverige, där jag hade hand om författarbesök och filmkvällar. Kulturcentrat är helt tvåspråkigt, allt översätts, så man blev väldigt drillad på att få allt korrekt på svenska och finska. Mycket roligt jobb det också. Här var det så att jag skrev de svenska originalen och fick dem översätta till finska, på Snowboardförbundet skrev jag däremot på finska, om än med vissa problem. Jag skrev t.o.m. i en finsk Snowboardtidning. Jag mår bra av att leva in en miljö där jag kan tala mina båda språk. Helsingfors är som skapt för mig. Och jag skulle bo kvar där om det inte vore för att jag fick en burn-out med en påföljande depression som varat i fem år från och till. Beslutet att flytta tillbaka till Sverige tog jag för att vara närmare min familj och för att Helsingfors är en så dyr stad att leva i.
Av en utomstående skulle jag väl nog betraktas som tvåspråkig, det är väl jag som är så petig. Jag vill bara göra er uppmärksamma på hur svårt det är med språk, hur otroligt krångligt det är att uttrycka sina känslor på ett språk som man inte till fullo behärskar. Ibland så tror jag med bestämdhet att språk är det svåraste som finns. För mig är det en daglig kamp, som jag gärna och med stor iver ger mig in i. Jag talar svenska för att överleva och finska för att leva. På så sätt har inget förändrats sedan jag var liten. Och tyvärr så tror jag nog att det aldrig kommer att rymmas mer än ett språk i mitt hjärta och det är finskan. Inte för att jag tycker att det är tråkigt med svenska men det är verkligen inte samma sak. Allt kan väl ha att göra med att finskan är mitt modersmål men mest tror jag nog att det beror på att finska är så hysteriskt kul, önskar jag kunde förmedla det till er. Mitt hjärta talar finska och min hjärna talar svenska och i det stora hela fungerar det, jag mår bra. Och det är fantastiskt roligt att kunna bolla mellan två språk med andra tvåspråkiga kompisar. Då får man hela skalan av båda språken och det är stort. Fast helt tvåspråkig blir jag nog aldrig, även om det är en dröm. Om jag ska vara helt ärlig är jag faktiskt ganska nöjd med att kunna skriva hyfsat bra på ett språk, de flesta kan ju inte ens det. Allt annat är bonus.
