[080407] Två systrar, ett märkligt dödsfall i det förflutna och människors svårigheter att tala med varandra. Det är den kort, korta sammanfattningen av Ruth Rendells senaste. Ruth Rendell är en av de klassiska kriminalromanernas grand old ladys vid det här laget. Mest känd kanske för tjugotalet deckare om kommissarie Wexford, av vilka flera filmats för tv. Men hon har även skrivit annat, thrillers eller spänningsromaner dels under pseudonymen Barbara Vine och dels i eget namn.
Döden genom vatten (The Water’s Loveley) ingår bland de senare. Två systrar alltså. När de var tonåringar dog deras styvfar drunkningsdöden i ett badkar. Han och den yngre systern Heather var vid tillfället ensamma hemma. Men vad hände egentligen? Modern och den äldre systern Ismay ljuger för polisen och ger Heather alibi men vågar aldrig riktigt fråga henne.
Modern går in i en galenskap som kanske har sin grund i det skedda och de två systrarna tar tillsammans med sin moster hand om henne.
Ismay misstänker att Heather tog död på styvfadern för att rädda henne från hans närmanden. Att hon ville skydda sin syster. Och åren går. Bägge systrarna träffar varsin man och men Ismay blir så småningom övergiven av sin för en yngre kvinna. Denna yngre kvinna blir efter en tid mördad. Kan det vara Heather som ännu en gång vill hjälpa sin syster?
Det låter kanske som en tämligen rak och enkel historia men det är det inte. Den vimlar av märkliga människor och udda personporträtt. Det är mostern som letar efter en man att dela, om inte sitt liv med, så i alla fall en och annan kväll. Det är Edward, Heathers fästman som till en början bor med sin dominerande mamma men som faktiskt lyckas sätta sig upp mot henne. Det är den osympatiska lycksökerskan som försöker bli vän med äldre människor för att sedan få ärva dem och som inte vill någonting hellre än att bli rikt gift, hennes hemlöse bror och några till.
Rendell ger oss berättelsen i små bitar sedd inifrån de olika personerna och vi får följa deras våndor och tankar. Deras svårigheter att kommunicera gör att de var och en lever i sitt eget helvete utan möjlighet till hjälp från någon annan. Den enda lyckliga kärlekshistorien framstår som det mest omöjliga i denna om mänskligheten tämligen pessimistiska bok.
Inte alls någon klassisk pusseldeckare alltså, men en historia som håller läsaren på sträckbänken in i det sista. Sympatisk i att ingen är självklart ond eller god och kanske med budskapet att det trots allt oftast är bättre att tala med varandra än att tiga. Även i de fall där sanningen är fruktansvärd.
