[080417] Tvåspråkighet har många ansikten. Ett kan man hitta inom litteraturen och översättningar mellan två olika språk. Jag behöver inte leta länge efter en översättare för vi har en bland Albas fasta medarbetare. Kajsa Öberg Lindsten bevakar teaterlivet i Göteborg tillsammans med Åke S Pettersson, men under några månader har hon inte kunnat leverera några recensioner för hon har haft fullt upp med att översätta en bok. Fullt upp betyder i detta fall lång arbetstid under veckans alla dagar.
– Det är viktigt att man håller en deadline när man översätter en bok, förklarar Kajsa. Boken är på 600 sidor och jag hade mindre än tre månader på mig.
Som översättare räcker det förstås inte med hyfsade språkkunskaper. Oftast är det ryska som gäller för Kajsa som har bott i Moskva under några år. Den bok som nu avslutats heter kort och gott Lenin och ska ges ut på förlaget Ersatz. Men boken är skriven på franska av Hélène Carrère d’Encausse, en i Frankrike mycket välkänd författare. Boken handlar om den politiska utvecklingen under ett knappt halvsekel innan Sovjetstaten bildades. Här ges inblickar i hur det politiska systemets intriger kunde utspela sig och hur en teoretiker som Lenin kunde ta makten i partiet.
Någonstans har jag sett ett bibliotek med Lenins samlade verk och vill minnas att de tog ungefär två hyllmeter i anspråk. Så jag undrar förstås hur mycket man behöver känna till av Lenins verk för att göra en översättning som denna? Kajsa tror inte att just det behöver vara avgörande utan försöker utveckla tankegången ett steg till.
– När man får ett sådant här uppdrag blir man automatiskt jätteintresserad av uppgiften, annars ska man inte ta det. Man måste vara skrupulöst noggrann och man kan ju hitta mycket på nätet. Jag har kollat många ryska sajter när jag översatte Lenin-boken.
– I översättningsarbetet har man dessutom en stor nytta av alla möjliga kunskaper. Det är det som gör jobbet så roligt!
Det finns många exempel på dåliga översättningar från andra språk. Skräckexemplen är väl manualer av olika slag, inte minst till tekniska prylar. Dessa texter har kanske inte ens granskats av mänskliga ögon, utan hällts ner i en trycksak med så lite manuellt arbete som möjligt. Det kan vara en orsak till att många undviker att läsa dem. Fullt begripligt, men till priset att de flesta som har en dvd- eller videoanläggning inte kan programmera en inspelning av ett TV-program. Det påminner en del om ett vanligt nybörjarfel hos översättare, menar Kajsa.
– Nybörjare tror ofta att översättning handlar om att översätta ord för ord, som om man vill visa att man förstår varje ord. Men så får man inte översätta. Orden har en kulturell betydelse som man helst ska kunna se nyanser hos. Det gäller också att kunna nagelfara sin egen text.
– Vi översättare diskuterar ofta frågor om svårigheter med översättningar. Det visar sig att vi har olika sätt att arbeta på. Några anser att översättningsjobbet börjar med att man läser igenom texten, en eller kanske flera gånger, innan man börjar översätta. Själv gör jag inte det utan översätter direkt och ser var jag hamnar med texten.
Det är skillnad på facklitteratur och skönlitteratur. När det gäller skönlitteratur försöker Kajsa hitta tonen i texten och ansluta sig till den. Men samtidigt gäller det att erkänna att översättningen blir färgad av den som gör arbetet. För att det ska bli riktigt bra måste man få ta sig visa friheter. Samtidigt, poängterar Kajsa, måste man lära sig sina egna begränsningar.
Än svårare är det väl att översätta lyrik? Här kan språket vara komprimerat och med associationer som har starka anknytningar till språkets kultur. Det kan vara rimmat och orimmat. Kajsa Öberg Lindsten har översatt en diktantologi från Vitryssland.
– När det gäller lyrik brukar jag börja med att försöka förstå texten för att få en läsupplevelse. Därefter gör jag en rak översättning, lyssnar in texten och räknar stavelser. På ryska är lyriken ofta mer rimmad än svensk, så jag måste fundera mycket över vad som finns mer än rimmet i innehållet.
– Ett vanligt problem med att översätta lyrik är att översättningen ofta blir längre när man ska försöka fånga in och beskriva det som står på originalspråket. Man måste bestämma sig för vad som är viktigt så att inte läsupplevelsen går förlorad.
Men så kommer hon på något riktigt smart som svar på alla mina konstiga frågor: på sätt och vis kan man väl säga att översättning mellan olika språk kanske inte behöver vara svårare än när två personer ska tolka en text på samma språk. Vad är det som säger att du och jag läser en text på samma sätt även om den är på svenska? Frågar hon retoriskt. Sedan gör hon ännu ett tvärkast.
– Visst går något förlorat när man gör en översättning av ett litterärt verk. Samtidigt är det fantastiskt att det går att översätta. Det finns flera skikt i en text och tillräckligt många förståelser för att man ska få ut något av läsningen.
Lite märkligt då, menar Kajsa, att recensenter emellanåt förhåller sig till det översatta verket. Ibland när en bok får beröm kan det lika gärna handla om översättarens arbete. Det är ju faktiskt inte originalverket som recenseras. Andra gånger kan det bli klagomål på översättningen, kanske ett enstaka ord. Då är det enligt Kajsa varningsflagg för besserwisser- attityd.
Vad skulle hända med svensk kultur om vi inte översatte några böcker alls utan bara höll oss till författare födda och uppvuxna i Sverige? Svenska akademins ständige sekreterare Horace Engdahl har någon gång sagt att översättningen är det största språket. Om vi slutar att översätta skulle svenskan bli fattigare på uttryck, vilket skulle leda till andlig utarmning. Det är ju med ord och begrepp som vi formar vår värld och förståelsen för den.
Håller man med om detta påstående är översättare som Kajsa Öberg Lindsten med andra ord viktiga kulturproducenter. Tyvärr får de inte alltid erkännande för sin insats.
