[080319] Skriver jag det här eller tänker jag det bara? ”Striden” mellan fantasi och, den så kallade, verkligheten är frekvent förekommande inom främst litteratur och film i dessa tider, att skapa i glappet mellan dessa storheter. Eller att blanda dem hullerombuller.
Först en brasklapp. Ingen av de tidigare böcker jag läst av Sara Villius – debuten Nej, det är en snöklump från 2002 eller Battle året efter – har berört eller påverkat mig nämnvärt, om de ens kommit in i mitt system. Dock kan jag i dag erkänna att jag nog då borde ha läst de korta prosastyckena mer än en gång, gett dem en mer ärlig chans. Ungefär som jag vanligen gör med modern poesi. Med Villius nya bok, Sex, upplever jag istället andra problem, varav en del troligen ingår i upplägget. Så här är det:
En kvinna lever med man och barn, i någonting som verkar vara ett mindre bra förhållande. Verkar, eftersom den mycket knapphändiga informationen från deras samliv tunnar ut bilden till dimslöjor. Vi får en liten liten antydan om att mannen slår henne, kanske blir hon mot slutet också utslängd. Och barnet existerar inte alls i texten.
För att hantera sin situation och sin längtan efter nånting bättre pratar eller skriver kvinnan till en annan man i ett du-tilltal. Är det någon hon träffat eller sett på stan, eller är han ren längtan? Hon går i terapi hos en kvinnlig terapeut. Vid ett tillfälle älskar hon med denna kvinna, eller är även det ett utslag av bekräftelsebehovet, eller kanske ”bara” den vanligt förekommande förälskelsen i en terapisituation? Klart (verkar det som) är att kvinnan fantiserar/skriver ihop en berättelse om en fjortonårig flicka som, likt Jersilds Reine i Barnens ö, lurar sin mamma och smiter från någon kolloliknande sommarkurs och åker iväg med en betydligt äldre man till Frankrike, där de mer eller mindre lever som ett par. Ibland pratar mannen i frustration över sitt liv, om hur han inte kan behålla sina flickvänner och är något av en sexmissbrukare. Flickan, Myra, lever för övrigt med en svensk mor medan fadern är från Tanzania och ute ur bilden. Om detta faktum har någon för mig dold symbolik vet jag inte. Inte heller förstår jag vad den vuxna kvinnan skall med denna fantasi till. Om hon längtar och drömmer om att bli uppvaktad och på så vis bekräftad undrar jag över storyns många, i mina ögon, oväsentliga detaljer. Vad handlar det exempelvis om när vi följer med Myra som på Skansen får praktisera som djurskötare? Eller i ett flertal scener från flickans vardagsliv, med skola och kompisar? Eller varför mannen, CF kallad, berättar för Myra om en resa till USA?
De första cirka sextio sidorna av Sex berättas i jag-form med fjortonåringens lätt barnsliga ord, därefter är det oftast den vuxna kvinnans mer poetiska och stundvis sensuella ton som tar över. Texten liknar då i sin form ofta de kortkorta från tidigare böcker. Men i boken ingår också ett tjugotal sidor där Myra, eller kvinnan, sexchattar med företrädesvis äldre killar och män. För mig intetsägande sidor som jag inte förstår vitsen med. Det blir ju dessutom rimligen en viss skillnad om det är kvinnan och inte den unga flickan som chattar. Men om det vet jag alltså ingenting.
Boken slutar i en längtansfull fantasibild. Ett hus med halmtak, gult ljus och omålat staket. Där framför dörren står ”du” och terapeuten, och där är det meningen att de tre tillsammans skall leva. ”Och ni ska älska varandra och mig.”
Nog ser jag kvinnans situation, hennes längtan, men jag förstår mer än känner den.
Under skrivandets gång slår det mig plötsligt. Tänk om det inte alls är den vuxna kvinnan som fantiserar om Myra!? Tänk om det istället handlar om hur kvinnan i unga år träffar man-nen som senare blir hennes barns far?
Ja, i Sex, är det mycket som känns grumligt. Frågan jag ställer mig är då: Gagnar den osäkerhet det skapar Sara Villius bok och skrivande, eller blir det rent av alltför många frågetecken???
