[080309] FolkTeatern, Stora Scenen
Manus: Björn Runge
Regi: Sanna Hultman
Scenografi: Lisa Hjertén
Musik: Lars-Eric Brossner
Medverkande: Jonas Sjöqvist, Helen Söderqvist, Gunilla Olsson, Kristin Falksten, Elisabeth Göransson, Kim Lantz
Om en underrubrik som ”Lik som tittar” leker mig i hågen är det av minst två skäl. Det ena är FolkTeaterns salong som enligt uppgift skulle renoverats och därför hållits teaterfri under den gångna hösten, men som (på grund av pengabrist) nu återfanns i befintligt skick. Min fåtölj var ordenligt nersutten till skillnad mot den på raden framför mig där den rakryggade damen med det yviga håret satt, något som innebar att jag såg föreställningen i två delar: till vänster var soffan kring vilken en stor del av spelet försiggick, till höger en andra soffa där den döde låg.
Nu har jag avslöjat att den före detta komikern redan var avdagatagen när pjäsen började. Sonen Krister – Jonas Sjöqvist, säjer sig ha funnit sin far död, men ännu inte meddelat polisen, utan istället tillkallat sin syster Karin – Helén Söderqvist – som är läkare och snabbt kan bekräfta dödsfallet. Av det som Krister berättat har vi förstått att den döde inte bara var en populär komiker utan också en man med framgång hos kvinnorna.
Det är således ingen överraskning när kvinnor – Gunilla Olsson, Elisabeth Göransson, Kristin Falksten – börjar knacka på för att söka efter Allan – Kim Lantz. Mysteriet tätnar när vi får veta att det finns flera som traktar efter hans liv, bl.a. spelhajar som han har blåst på pengar. (Allan har frilansat som book-maker på Åby.)
Mot slutet av första akten vaknar den döde upp och andra domineras av surrealistiska drömmar, återblickar, som slutar med berättelsen om komikerns död i en hjärtinfarkt som han får i skräck inför de jagande spelhajarna. Han försöker förgäves låna ihop pengarna och när sonen vägrar att hjälpa honom utlöses hjärtattacken.
Vem är skyldig? De gangsters som han lurat? Sonen som inte ställer upp? Är det hans eget fel; han har rufflat sig fram genom tillvaron, men till sist har han nått vägs ände?
Kim Lantz gör som vanligt en gedigen insats i huvudrollen. Kanske kunde det ha varit en roligare gubbe; gamla komiker brukar ha svårt att avhålla sig från skämt. Kvinnorna kring honom är elakt karikerade, inte precis sådana som man vill se på kvinnodagen.
Helén Söderqvist gör ett stramt porträtt av läkaren som flytt från faderns inte så rumsrena värld, och Jonas Sjöqvist spelar sonen vars barndom missfärgats av de många tillfällen då han varit tvungen att vänta på att pappa ska bli klar med sina amorösa äventyr. Kanske är den pojken sin fars verkliga mördare?
Lisa Hjertén har byggt ett högt, påvert rum som lyser av vantrivsel. Sanna Hultman har åstadkommit en följsam regi, även om jag tyckte att torsken var i spexigaste laget.
Jag har sett ett antal pjäser i den här genren ”döda föräldrar, sörjande barn”. Jag mins en av Noel Coward där en berusad Gertrud Fridh höjde glaset och ropade: ”Åt helvete med pappa!” Sådana fräcka tag skulle man önskat att Björn Runge visat.
/Åke S Pettersson
