[080301] Angereds Teater
Regi, manus, scenografi & ljus: Charlie Åström
Musik: Björn Knutsson
Medverkande: Phax Ahamada, Kave Fouladi, Mauricio Franco, Solafa Ibrahim, Jill Ung, Ove Wolf
Det börjar med någon som grymtande och knappt skönjbar tar sig fram nere vid scenen med en lykta i handen. Jag kom att tänka på Viktor Rydbergs Tomte. När han sedan framträder i starkare ljus ser jag att han bär narrmössa. Han spelas av Mauricio Franco. Han lyfter upp en lucka i golvet och gör sorti genom den.
Nästa figur på scenen är den storväxte mimikern Phax Ahamada i vit amiralsuniform. Han ser ut som överbefälhavaren i tv-serien Vita Huset, men han håller en engelsk flagga i handen. Med den kämpar han ner en liten elak Hitler-figur genom hålet i scengolvet.
Flera personerr dyker upp: en nunna (eller är hon amman i Romeo & Julia?), Jill Ung, en argsint Kave Fouladi, en aggressiv amason, Solafa Ibrahim och sist Ove Wolf i trenchcoat och hatt. I handen håller han en liten resväska, Angeredsteaterns speciella rekvisita. Han citerar FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Men det är inte för mimarnas skull man sitter och beundrar Don’t mention the war utan för den vackra och infallsrika scenografin, för den räcka av bilder som avlöser varandra och som påminner en om vad som är Charlie Åströms specialitet.
Jag sitter där och försöker tolka det jag ser efter vår mänskliga (o)vana att alltid hitta mönster och sammanhang. Men att två händelser inträffar den elfte september med några års mellanrum innebär ju inte att de har något sammanhang. Man får inte mycket hjälp av den text som förekommer i föreställningen, men enligt Lena Fridell i programmet är temat ”hur mänskliga rättigheter negligeras, hur vardagliga fördomar möjliggör förtryck och hur diktatorisk makt leder till krig och våld.”
Många av bilderna är svindlande vackra som då fyra rosafärgade fjädrar faller på linje mot golvet. Projektioner visas på två skärmar. Musik av Björn Knutsson ackompanjerar bilderna. Egentligen skulle man behöva se föreställningen flera gånger för kunna bedöma den. Fast det får ju inte heller publiken. Mitt råd till angeredsborna och andra intresserade: Gå gärna och se den, minst en gång!
