[080221] Jag läste för något år sedan i en internationell undersökning från World Association of Newspapers (WAN) att onlineversionerna av dagstidningarna kan behöva upp till 100 gånger fler läsare att få ihop samma inkomster som papperstidningarna. Marknadsstrategernas kommentarer till undersökningen var att man inom tidningsindustrin skulle bli tvungen att jobba stenhårt på att hitta nya sätt att få in pengar. Och det strategerna såg som finansieringskällan var reklam och annonser. Och om man inte satsade på online-annonser skulle tidningarna dö. De som läser tidningarna på nätet är helt enkelt inte beredda att betala ett nickel för det jobb och de pengar som publicister lägger ned på innehållet, sa strategerna.
När jag i förra veckan var på Public Service-dagen hörde jag det igen. Content på webben ska vara gratis. Så är det bara.
Niklas Zennström var nämligen inbjuden och skulle prata under den något märkliga rubriken ”Television inte längre bara tv”. Moderatorn Marianne Rundström från SVT presenterade honom som en ”riktig gratiskille” och ville veta om det han egentligen sysslade med var fri tanke eller fri tillgång. Antingen ville han inte svara på frågan eller så trodde han sig göra det. I vilket fall som helst började han genast prata i rubriker om det han sysslar med. ”Nya plattformar. Nya möjligheter för många fler. Från tablåstyrt till tittarstyrt. Konkurrens. Diversiefiering. Nya affärsmodeller. Globalisering. Reklam är det jag tror på. Processerna med rättighetsinnehavarna är tungt. Många-till-många kommunikation. Styrd reklam är jättebra och intressant. Ultimat mångfald. Nya plattformar. Skalfördelar. Högkvalitetsvideo. Intressant innehåll. Satsa på ”Fat belly” och inte på ”big head” eller ”long tail. Det ska vara lätt att hitta och enkelt att använda. Sociala funktioner. API. Koppla ihop med Facebook. Användarna ska hjälpa till att streama. Nya plattformar.”
Hade Zennström fått hålla på lite till skulle jag nog ha ramlat av stolen, för så många gånger sa han orden ”nya plattformar” att det fungerade som rena sömnpillret. Kanske kände Marianne Rundström det likadant för hon frågade helt kort: ”Men vad är mervärdet?”
Zennström svarade: ”Att gränserna mellan telefon, tv och radio, tidningar suddas ut och blir ett och samma. Alla som lever idag tillhör IT-generationen. Det är inga problem. Det kan man inte komma ifrån. Så är det bara.”
Alltså. Allt innehåll ska förmedlas via nätet. Så är det bara. Och alla som lever idag vill bara konsumera innehållet på nätet. För man vill att allt bara ska vara tv eller var det bara television eller var det tvärtom? Det handlar om bild i alla fall och helst rörlig sådan. Och innehållet ska helst göras av konsumenten själv. I själva verket är han eller hon inte konsument längre utan medskapare. Det är det som är grejen.
De första Open Archive tidskrifterna kom i slutet på 1980-talet och principerna för WWW skapades av Tim Berners-Lee 1990-91. Strax därefter började de första e-tidskrifterna komma. Det som lockade både de första webbtidningsmakarna och dagens är förstås snabbheten i mediet och att man kan göra det mesta själv. En annan viktig sak var att man kunde befria sig från ett gammalt bok- och tidningstänkande med framsidor och baksidor och inlagor för att inte tala om bundenheten till separata tidningsnummer. Äntligen, tänkte många. Dynamiken i det digitala mediet tillåter en ju att presentera det man vill nå ut med på ett helt nytt sätt. Artiklar, bilder, ljud och film – allt kan man dessutom göra själv och lägga ut direkt på nätet. Samtidigt kan läsaren, betraktaren eller lyssnaren e-posta eller chatta direkt till redaktionen. Detta gav även en närvarokänsla som kändes alldeles ny och fräsch i början och som mer eller mindre har blivit ett måste för de flesta medier idag.
Nackdelarna med snabbheten inser var och en; noggrannheten och kvalitetsgranskningen blir inte alltid den bästa. Kraven på sanningshalt, mångsidighet och kritisk granskning blir inte alltid uppfyllda. Det blir mer och mer så att man ska tillfredsställa så många som möjligt med ett lätt budskap som erbjuder tydliga kontraster – rätt och fel, svart eller vitt – vare sig det i verkligheten är så eller ej. Det blir alltmer oklart hos vem ansvaret ligger när något blir fel. Eftertänksamhet blir en raritet. Och de nyanser som är nödvändiga för forskare och utredare är ofta helt frånvarande. Visserligen tror jag personligen verkligen på det där med att en bild kan säga mer än tusen ord men utvecklingen inom media mot att allt mer måste presenteras i bild tycker jag nästan har gått för långt. Många företeelser i vårt samhälle låter sig helt enkelt inte visualiseras särskilt lätt.
Dessutom är det så mycket annat än det omhuldade visuella gestaltandet, presentationen och de praktiska och smarta användarfunktionerna som man som publicist ska behärska för att allting helt enkelt ska funka på nätet. Det är som med mycket annat inom IT en fråga om att man måste samordna resurser, skapa gemensamma standarder för klassning, uppmärkning och kodning av text, bilder och ljud. Man måste också ha gemensamma standarder för program och distribution. Vidare måste man se till att säkerställa stabilitet, kontinuitet, förvaltning och underhåll av alla tekniska system. För att inte tala om uppgraderingar, konverteringar, bevarande och mycket mer. Allt det där sker ofta bakom kulisserna för en vanlig användare på nätet. Men det måste göras och det kostar pengar. Är det reklamen som ska betala det också? Och då har vi inte ens nuddat vid frågan om hur rättighetshavarna, som Zennström och många med honom tycker är så problematiska att ha att göra med, ska få betalt för sitt arbete och för sina investeringar.
Samtidigt som den så kallade plattformsutvecklingen pågår för fullt på nätet framhärdar allt fler med att ”bara” skriva och att förpacka sitt skrivande i ett format som ger mycket tid till eftertänksamhet och utforskande. Vare sig man publicerar sina artiklar på nätet eller på papper. Gemensamt för många är att de skriver alldeles gratis, helt utan reklamintäkter och med ett brinnande engagemang och otroligt mycket kunskap. Och massor med människor läser vad de skriver.
Det är det brinnande engagemanget och passionen som alltid har varit grunden för de personer som skriver och ger ut tidskrifter. Så har det varit under tidskriftens över trehundraåriga historia.
De starka känslorna återfinner man även hos läsarna. I en artikel om ungdomars läsande i vår tid hävdade chefredaktören för de två franska ungdomstidskrifterna Julie och Manon att flera av läsarna tycker så mycket om tidningarna att de sover med dem under huvudkudden. Jag tror absolut att det är sant. Det gjorde jag själv som barn och jag gör det än. Gillar man en tidskrift mycket är det som en kärlekshistoria. Man längtar efter den och vill ha den hos sig hela tiden. Så är det bara.
