[080221] Är det bra eller dåligt att nättidskrifter nu närmar sig ett erkännande från kulturpolitiker? Jag måste erkänna att jag är mer kluven nu när vi fått ett blygsamt anslag från kulturrådet än när vi ansökte om bidrag. Frågan rör å ena sidan frihet från inflytande utifrån och å andra sidan möjligheterna att utvecklas mot alltmer kostnadskrävande teknik. Tidskriftsstödet aktualiserar frågan om hur man ska kunna finansiera sin nättidning. Ska det ske genom kulturstöd, sponsring, annonser, prenumeranter, eller finns andra alternativ? Hur man än gör finns kopplingar till den journalistiska friheten. Vem är vi beroende av?
Frågan om frihet är en gammal diskussion och har i sin tur två aspekter. Den ena handlar om annonsörernas och sponsorernas inverkan på det redaktionella innehållet och den diskussionen är nästan lika gammal som de tryckta tidningarnas existens, åtminstone potentiellt. En tidning som är beroende av annonser har en journalistisk frihet så länge annonsörerna inte upptäcker sin ekonomiska betydelse och försöker påverka tidningens innehåll. Ofta har tidningarna med framgång lyckats manövrera i detta minerade fält, men det finns också många exempel på motsatsen.
Den andra aspekten på frihet är mer politiskt färgad och uppstod i samma ögonblick som det statliga kulturstödet till kulturtidskrifter skapades. Här handlar diskussionen om hur långt kulturpolitiken kan påverka den redaktionella friheten. Folket i Bild Kulturfront startade ungefär samtidigt som man började dela ut stödet till kulturtidskrifter och tidningen valde att avstå från försök att få statligt tidskriftsstöd för att inte riskera sin frihet.
Kulturstödet har nu blivit så djupt rotat att många tryckta kulturtidskrifter har svårt att klara sig utan detta. Vilken betydelse dessa tidskrifter har för det offentliga samtalet är närmast omöjligt att svara på. Vi tror att det skapas fler nya tankegångar i en kulturtidskrift än i en dagstidning. Ändå handlar tidskriftsstödet om småpengar i förhållande till vilka stöd som betalas ut till dagspressen. Det är makt och politik som ligger bakom detta förhållande och inget annat. Pengar och makt brukar ju vara varandras spegelbilder. Och här står vi med vår ambition att kunna arbeta mer professionellt.
Medierna får allt större betydelse för våra möjligheter att orientera oss i världen och skaffa en uppfattning om vad som händer. Tendensen idag är att dagstidningar och TV tappar i inflytande till förmån för den tilltagande kakafonin på Internet. Inget säger att det måste vara en motsättning mellan de olika medieformerna, men annonserna letar sig alltmer över till nätet.
Kulturpolitiska argument har också fått nya betydelser med uppkomsten av detta nya medium. Tidskrifter ska ju helst spridas så brett som möjligt. Kostnaderna för utskick av trycksaker har ökat dramatiskt sedan kulturstödet infördes på 70-talet de och tar allt större del av stödet i anspråk. En tryckt kulturtidskrift läses ganska begränsat. En kulturtidskrift på nätet har en otrolig potential att nå läsare. Många läsare som aldrig skulle kunna komma på tanken att köpa en tryckt tidskrift kan halka in på en nättidskrift på ett bananskal, genom någon av nätets sökmotorer.
Själv är jag med i redaktionen för Krut, Kritisk utbildningstidskrift. En tryckt tidskrift som läses av kanske 1.000 personer. Alba, som du nu håller ögonen på, når ungefär 60.000 läsare under en månad eller mer än 100.000 läsare per nummet. Dessa bägge tidskrifter har förmodligen ganska olika läsekretsar och jag skulle inte vilja vara den som rangordnar dessa gentemot varandra. Vad jag istället vill säga är att nätet har en enorm exponeringspotential jämfört med tidigare distributionsformer. Åtminstone om jag blundar för att gräsrotsrörelser kan ha enorm påverkan från person till person, ett medium som historiskt har passat tryckta tidskrifter som hand i handske.
Det är begripligt att dagstidningarna följer strömmen hos annonsörerna och försöker knyta ihop nätpublicering med det tryckta mediet. En hel del dagstidningar har börjat ta betalt för full tillgång till publiceringen på nätet. Aftonbladet har sina Plussidor för 19 kronor/månad. New York Times har också haft ett liknande koncept men nu övergivit tanken på att tjäna pengar på att ta betalt för material på nätet.
I det läget ska nu ett antal framstående journalister i Frankrike pröva samma sak. Många journalister har tröttnat på den utveckling som gör att materialet i tidningarna alltmer drivs mot nöjesjournalistik och förflackning. Flera av dem har hoppat av och några av dessa har gått samman om att starta dagstidningen MediaPart på nätet. Enligt ett inslag i kulturradion började några redaktörer diskutera tidningarnas självständighet när några chefer på stora dagstidningar skålade champagne tillsammans med president Sarkozy när han vunnit valet.
Även i Frankrike finns uppenbarligen en debatt om reklamens möjligheter att påverka det redaktionella innehållet. På MediaPart har man bestämt att tidningen måste överleva utan annonser. Bara en kraft ska ha inflytande på innehållet och det är prenumeranterna. För att få affären att gå ihop räknar man med att inom tre år ska 65.000 läsare betala 9 Euro per månad. Eller närmare 1.000 kronor om året. Den 16 mars sätter äventyret igång på mediapart.fr.
På nätet finns en stark tradition av att det som läggs ut ska vara gratis. Men kvalificerad journalistik och annan kultur kan inte skapas ur luften, eller vad som nu spänner upp cyberrymden. Det låter som en omöjlig kombination. Men kanske ändå inte. Direkt kultur för direkta pengar kanske inte måste vara svaret, utan direkt kultur för indirekta pengar. Lägg ut dina texter gratis på nätet men få betalt på något annat sätt.
Närmare än så vågar jag inte försjunka i frågan här. Vi har ju så många frågor som pockar på nya lösningar, som hur vi ska få ett fungerande marknadssystem för handel med utsläppsrätter av växthusgaser. Att tänka nytt, är det kanske det som är utgångspunkten i bägge fallen? Hur som helst, vi känner hur det fläktar även i cyberrymden.
