[080221] Det finns barn- och ungdomsböcker som även vuxna gillar eller roas av, även om de inte alltid vill erkänna det. Harry Potter-böckerna är sådana. Jonathan Lindströms böcker om naturvetenskap kan nog också platsa i den kategorin. Och trots att de tar upp bitvis riktigt svåra och krångliga saker, så kan även de lite äldre förskolebarnen hänga med i historierna. Det måste väl sägas vara ett gott betyg åt en författare vars främsta drivkraft är att förmedla kunskaper, och helst det senaste inom forskningen.
Jonathan Lindströms böcker bärs fram av hans helt uppenbart stora engagemang och starka förmedlingslusta. De få gånger texten är för svår och bilderna inte når riktigt ända fram förlåter man gärna, för man riktigt hör hur författarna hojat mellan raderna: ”Hallå, fatta vad spännande detta är!! Kan du tänka dig – är det inte otroligt!!!” Och det är bara att hålla med.
Är man inte särskilt insatt i naturvetenskap har man tur som vuxen om man råkar komma i kontakt med Jonathan Lindströms böcker Allt från början – från urcell till människa (2003), Allt om universum – stjärnor, galaxer och kosmiska mysterier (2005), Dödshuset – mysteriet från stenåldern (2007) och kapitelboken Råttans skelett (2006), samtliga utgivna av Bonnier Carlsen. Det man lär sig i hans böcker räcker gott och väl för att vid till exempel en middagskonversation verka väldigt smart och all round. Eller för att förstå vad de snackar om i teves vetenskapsmagasin.
Men funkar de för barn? Javisst gör de det, kan jag konstatera. Jag har testat och de är alldeles utmärkt läsning för till och med en fem-, sexåring, trots att de tar upp de svåraste frågorna. Kanske ska man vara närmare sju år för att kunna ta till sig kapitelboken Råttans skelett. Men uppåt finns inga större begränsningar.
Jag köpte de här böckerna till min sexåring för att jag har ledsnat på att läsa alltför svåra böcker om hans favoritämnen – som är många men som i huvudsak rör sig inom naturvetenskapens område och som i grund och botten handlar om en stark önskan att få reda på hur allt funkar.
Både jag och min sexåring uppskattar att Lindström inte väjer för att ställa och besvara de allra svåraste frågorna. Bildmässigt kan jag tycka att de är lite ojämna. Vissa uppslag, vissa idéer är jättebra, andra lite tråkigare. Men det är ändå en ganska mild kritik och min sexåring skulle nog inte hålla med. Det finns mycket humor i bilderna, och det är i hög grad tack vare humorn som man som läsare orkar försöka förstå frågor som ”varför är allt som det är”, och därtill försöka förstå svaret.
Råttans skelett tycker jag mycket om. När Lotta Olsson recenserade den i DN skrev hon att den har ”Mark Twain-känsla” i sig. Jag håller med. Att läsa dessa hissnade historier om vetenskapliga försök och experiment i tre barndomars äventyrsland är hur mysigt som helst. Och sedan sitter jag där och känner mig riktigt begåvad för att jag faktiskt förstår lite hur saker och ting funkar. För här ger inte Lindström de där supertydliga svaren och det är ju bra. Framför allt rör det sig här om litterära berättelsen, och författaren hävdar bestämt att de är helt och håller självbiografiska och handlar om hans egen barndom. Vilken barndom i så fall!
Johan Lindström har även skrivit Hajpuss (2005), världens första godnattpuss-bok.
