[080121] Det fria kulturlivet utanför de kommunala, regionala och statliga institutionerna är livaktigt och bidrar i hög grad till kulturlivet i landet. Det vet vi sedan länge. Det är också en illa dold sanning att detta kulturliv länge har varit beroende av samhällets olika trygghetssystem. Hur många fria teatergrupper skulle ha överlevt utan möjligheten att få tillgång till a-kassa när teatern inte har några pjäser på repertoaren?
Så egentligen är det många gånger förmodligen en större kulturpolitisk fråga hur den nya regeringen hanterar arbetsmarknadspolitiska frågor än vilken kulturpolitik som ska bli följden av den utredning som pågår tills slutet av året. Men visst ska det bli intressant att ta del av vad kulturutredningen kommer fram till, inte minst när har beställts av den borgerliga regeringen. Kan vi förvänta oss svar på frågor om relationen mellan kultur och marknad?
Västsvenskar kunde träffa tre deltagare i utredningen under lördagen; Jonas Andersson, ledamot i utredningen och verksam i stiftelsen Framtidens kultur, Rasoul Nejadmehr, också han ledamot i utredningen, till vardags mångkulturkonsulent i Västra Götalans, David Karlsson, verksam vid Nätverkstan i Göteborg och sekreterare i utredningen. Atalante stod som arrangör och ett 60-tal kulturarbetare av olika slag hade infunnit sig. Ofta blir möten med många personer ett skådespeleri med få aktörer, men denna gång var meningen att alla närvarande aktivt skulle bidra med idéer och synpunkter, enligt den så kallade open-space-tekniken.
Den som ville skrev en frågeställning som sedan diskuterades i en mindre grupp. Denna gång formulerades 22 stycken och de säger förmodligen något om kulturlivet i stort i landet. Här är några exempel:
• Hur påverkas konsten av att konstnären också måste vara entreprenör? Lösningar?
• Vad är kulturens roll och ansvar i samhället?
• Vi vill prata genus i kulturen.
• Bör man skilja mellan konst och kultur i framtida kulturpolitiken?
• Hur ska den smala konsten finansieras bäst?
• Hur ska man få fler spelplatser/möjligheter för dansföreställningar?
• Kulturens kopplingar till utvecklandet av demokrati och tillväxt.
• Vem bär det yttersta ansvaret för konsten?
• Hur ska vi skapa förutsättningar för att den svenska kulturen ska få större kontaktytor internationellt?
• Kan man tänka sig en skatt på reklam som går till finansiering av det fria kulturlivet?
• Kan konsten bidra till att förändra människan och världen?
• Vad är konstnärens roll i samhället?
• Hur skapar man enkla företagsformer för fria grupper?
• Hur kan jag locka riskkapital till mitt kulturprojekt?
• Vilken roll har mindre orters kulturliv i Sveriges kulturliv?
• Projektanställningar och urholkade trygghetssystem – hur får man kontinuitet och tid till fördjupningar? Vem betalar?
Rasoul Nejadmehr gick omkring och tog del av alla diskussionsförslag som sattes upp på en vägg. Han har redan varit på ett flertal möten runt om i landet och konstaterar att frågeställningarna överallt i mycket liknar varandra.
– Däremot skulle det vara andra slag av frågor i Iran, som jag kommer ifrån.
Man skulle kunna tolka det som att vi har ett väldigt homogent kulturliv i Sverige. Kulturen är ett av många kitt som bidrar till att skapa en nationell identitet. Ur ett sådant perspektiv är det inte troligt att kulturutredningen kommer fram till förslag om radikalt nya vägar. Men samtidigt lever vi i en tid där det mesta omprövas. Ett borgerligt spår som kommer när tiden är mogen för det, blir att låta kulturen växla spår från bidrag till marknad. Men det är tveksamt om tiden är mogen för det redan idag. En sådan kulturväxling betyder nämligen samtidigt att den nationella identiteten löses upp.
De många diskussionerna skedde under ganska tidspressade former. Under 40 minuter skulle temat både ventileras och sammanfattas. Det viktigaste kunde därför inte vara målet utan processen. Kanske var resultatet av mötet med kulturutredarna i första hand inte möjligheten att påverka utredningen, utan det gränsöverskridande mötet inom det regionala kulturlivet.
