[071213] av Jean-Claude Carrière
Baserad på Farid ud-Din Attars epos Mantiq-ut-Tayir
Premiär på Masthuggsteatern 8 december 2007
Översättning: Kristina Ros
Bearbetning: Kristina Ros, Rolf Sossna
Regi: Rolf Sossna
Masker, kostym och mask-instruktion: Torbjörn Alström
Musik: Helén Jonsson
Scenografi: Råger Johansson
Ljus: Madeleine Strandberg
Skuggspelsinstruktion: Nasrin Barati
Koreograficoach: Marika Hedemyr
Röstarbete: Ulrik Römer Barfod från Roy Hart Theatre
Kroppens Poesi-pedagogik: Sören Larsson
I rollerna: Masthuggsteaterns ensemble: Helén Jonsson, Helen Hansson, Åsa BodinKarlsson, Hans Brorson, Martin Nilsson.+avgångsklassen på skådespelarprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg: Henrik Bergström, Johanna Zandén, Lisa Linnertorp, Anna-Carin Henricsson, Martin Wallström, Daniel Träff, Victor Trägårdh, Joel Berg, Karin de Frumerie.
Fågelkonferensen är en saga, som handlar om hur all världens fåglar samlas och på Härfågelns förslag bestämmer sig för att bege sig ut på en lång resa för att söka rätt på den allsmäktige fågelkungen. Genom sju dalar av faror reser man och träffar på representanter för olika levnadsstrategier: kungar och slavar, stjärntydare, rövare, rikedomssamlare och självupptagna eremiter. Tillslut kommer en decimerad fågelskara fram till målet: ett skimrande förhänge, och bakom det en väldig spegel, som speglar bilden av den sanna verkligheten. Det är den som finns inuti och runt oss själva.
Masthuggsteatern har genom åren utvecklat en suverän förmåga att kollektivt berätta sagor och myter både för barn och vuxna. Med humor och allvar, musik, masker, rörelser och ord.
Fågelkonferensen utmärks av enkel scenografi: en skateboardrampsliknande konstruktion belagd med lackerade reklamaffisher. Skådespelarna springer uppför och kanar nerför de sluttande sidorna, och på hyllorna ovanför bägge sidor av rampen är de sedvanliga instrumenten placerade. Masthuggsteaterns ordinarie ensemble och några av de unga skådespelarna från teaterhögskolan turas om att traktera trummor, altsaxofon, liten flöjt, något slags basinstrument…
Alla har varsin fågelmask och varsin fågelpersonlighet som uttrycks i rörelsmönstret: rultande, knyckigt sprättande, ängsligt flängande… Spelet inleds med att de kacklande, pipande, skrockande visar upp sig för publiken. Det är roligt. Så kommer själva berättelsen, som är ett collage av historier, som alla binds samman av fåglarnas fortsatta färd och en berättare, som i tur och ordning gestaltas av de olika skådespelarna. Så växlar alla på scenen hela tiden mellan olika roller: fågel, berättare, agerande människa och dessutom musiker, sångare och skuggspelare. På detta sätt uppnår man känslan av ett kollektivt berättande där själva Sagan blir huvudpersonen, och inte de enskilda aktörerna. I bästa fall skapar det en häftig känsla av myt och mystik – där allt agerande smälter samman i en skön symfoni. Det kan bli magiskt, som en rit eller gudstjänst. Med musik och suggestiva bilder.
Denna gång är det så ibland, men inte hela tiden. Och jag vet inte om det är något att gnälla över. Jag tycker faktiskt nästan tvärt om: Den lilla, sammansvetsade Masthuggsensemblen, som tillsammans kan åstadkomma sådana föreställningar att man tappar andan av hänförelse har här djärvt beslutat sig för att öppna sin scengemenskap för en hel grupp av unga, tämligen oerfarna scenskoleelever. Det är ett experiment som också demonstrerar vad frigruppen har uppnått genom att envist överleva och fortsätta att arbeta tillsammans. Många av de unga skådespelarna är duktiga, både med kroppen och rösten. Men när maskerna åker av är det ansiktena som gör skillnaden. De äldre skådespelarnas ansikten är så otroligt levande. När ett sådant ansikte står intill ett av de yngre ansiktena – vilket det gör nästan hela tiden, eftersom de unga är så många, och platsen på scenen är så rättvist fördelad – då blir kontrasten så stor att det kollektiva berättandet störs, eller naggas i kanten.
Föreställningen är inte lysande, men den är fin och intressant. Och Masthuggsteatern är klok och modig som inte slår sig till ro och isolerar sig i sina gamla hjulspår.
Fågelkonferensen är den första punkten i Masthuggsteaterns nya treårsprojekt “Vem bryr sig?” I tre år skall man i föreställningar, debatter och annan verksamhet på teatern koncentrera sig på att söka lösningar på klimathotet och världens orättvisor. Med tanke på den lilla Masthuggsteaterns stora kompetens kommer det säkert att bli givande.
/Kajsa Öberg Lindsten
Fåglarnas liv som en spegel av människans tillvaro. En tanke som gärna slår oss jordbundna varelser. Aristofanes har behandlat ämnet i en fars för drygt tvåtusen år sedan och det är väl inte helt omöjligt att Attar inspirerats av honom till Fågelkonferensen, det epos han skrev 1177 och som nu dramatiserats av Jean-Claude Carriére. Den arabiska kulturen hade förbindelser med den antika civilisationen och det var genom dess förmedling som vi återknöt kontakten med det som vi betraktar som vårt humana ursprung.
Masthuggsteatern vimlar av fantasifulla fåglar, främst karaktäriserade av Torbjörn Alströms utsökta masker. Det är roligt att Masthuggsteatern kan ge denne säregne konstnär ett forum för att exponera sin konst.
En annan konstnär av stor originalitet är regissören Rolf Sossna som i uppsättning efter uppsättning övertygat om sin begåvning. När nu Masthuggsteatern annonserar att man med Fågelkonferensen har startat ett treårsprojekt under rubriken ”Vem bryr sig?” är förutsättningen för att lyckas med ett sådant åtagande den envishet som Sossna och hans kamrater i den lilla ensemblen besitter.
Sagotemat är en utmärkt utgångspunkt. Vandringssagan ger många möjligheter till sidospår och variationer, en episk berättelse där ändå till slut alla trådar efter sju dalar och sorger samlas i en talande metafor: bakom skynket i fonden finns en spegel där vi ser oss själva; det är vi som måste bry oss. Vi kan inte undandra oss vårt ansvar. Gå dit och möt dig själv!
/Åke S Pettersson
