[071213] Var sjukdom har sitt skri för sig – men hälsan tiger still. Säger ordspråket.
Tanken på en forskande praxis kring paret ”Kultur och hälsa” vänder upp och ned på denna sanning: hälsan ska tala, hälsan är en fråga om att kunna tala, obemärktheten ska göras bemärkt.
Är det så att sjukdomen ska sluta skria och lära sig att tiga still? Eller är det så att alla våra hundratusentals sjuka idag är alldeles för tysta? Är det därför som de misstänks för att i själva verket vara friska? Kanske skulle de ges en röst och tala om vad som står på? Är obemärktheten, bristen på demokrati, värre än sjukdomen, eller är det samma sak, eller samma diagnos?
Vad står kort sagt på? Vad vet vi? Frågorna är många och i själva verket av betydligt mindre raljant karaktär.
Jag har blivit ombedd av Alba att kommentera tankarna på att utveckla forskning och konstnärlig verksamhet under temat Kultur och hälsa, som är ett program som nu utvecklas inom Göteborgs universitet, men som också finns på andra håll i landet, inom landsting, kulturförvaltningar, forskningsprojekt osv.
Det är inte lätt.
För i de skrivningar som ligger till grund för projektet saknas egentligen definitioner av vad som avses: Kultur och/eller konst? Ingenting att bita i således. Är det en särskild sorts hälsobefrämjande konst? Vad är hälsa? Folkhälsa i vid mening, frånvaron av definierade krämpor, eller välbefinnande i snäv mening? Färre sjukskrivningsdagar? Högre intelligens? Och hur hänger de två begreppen så eventuellt ihop och formar ett tredje?
Och vilken politisk innebörd och vilka forskningspolitiska konsekvenser får detta tredje? Handlar det om konstextbunden läkemedelsforskning och alternativmedicin – eller handlar det om politikens omvandlingar i det tidiga tjugoförsta seklet – om vad Foucault (som kanske ler sorgset i sin himmel när han ser det här) kallade för biopolitik? Alltså, i den immateriella produktionens tid, en förändring av samhällsstyrningen och den sociala kontrollen, en mikrodisciplinering också sker genom kontroll och självkontroll över kroppen, en kollektivanslutning till samhällets värden via ett kulturellt definierat koncept för kroppslighet?
Här finns alltså många frågetecken att räta ut, för den som känner sig kallad.
Kärnan är naturligtvis postmodernistisk, postpolitisk, icke-existerande. Ingen kommer att säga att du har fel. Alla har rätt. Det räcker med att föreställa dig, hitta ditt bidrag i förhållande till konceptet. Placera dig på fältet – i alla fall om du har en inträdesbiljett. Eller som den ryske performance-konstnären Oleg Kulík upprepar för alla som vill höra på: Man vet aldrig vad som är en utopi förrän man har börjat handla. Allt blir då en fråga om en personlig etik. Nå, som om det inte alltid var det?
Så småningom, på basis av den samlade kunskapsmassan och den kritiska massan kommer ”kultur och hälsa” så med största sannolikhet att kapslas in i ett antal konkreta forskningsprojekt knutna till några kontexter.
Forskare kommer att vilja göra motstånd, se saken på sitt eget sätt, dvs vara kreativa. Det kommer att handla om alla kunskapsområden, och den kritiska forskningen inom samhällsvetenskap, humaniora och konst (till exempel med biopolitiken och biomakten som ett gemensamt tema, men också med filosofiska och teologiska upptäckter inom fältet hälsa, med praktisk kunskap och professionsetik osv.) kommer förhoppningsvis att möta arbetet med ny design av sjukvård och läkemedel.
Och om det hela går riktigt bra, då kan man också visa på en unik kvalitet hos ett universitet. Att det är ett ställe för ett samlat vetande, att ”samhället” kan använda sig av den kritiska potential och kunskapspotential som ryms i ett universitet för att reflektera kring ett akut problem som sjukt och friskt.
Och allt detta kan alltså bli mycket intressant, om vi lyckas stärka länkarna mellan olika slags forskning, och inte minst kommer universitetets samhällskontakter att kunna ta nya, intressanta vägar.
Det är det som intresserar mig, ja fascinerar mig i det här projektet. Möjligheten att få genomlysa och dryfta samhällsproblem med socialarbetare, lärare, läkare på ett sätt som både är konstlat (just det) och nydanande, och börja formulera frågeställningar tillsammans kring god praktik, samverkan, utbrändhet, folkhälsa, drogfrågor osv.
Möjligheten av ett stöd till gestaltande, konstnärligt undersökande arbete med ett unikt helhetsperspektiv, parallellt med och i dialog med andra kunskapsprocesser.
