[071212] Ibland när jag skriver blir det ingenting. Inget innehåll, ingen form, ingenting, språket blir tomt på innehåll. Jag vet inte vad det beror på. Det går inte att förklara. Mening efter mening stelt och upptravat utan substans. Läser igenom texten som hackar sig fram och förstår inte vad jag skrivit. Jag misströstar och stänger ned datorn.
Så läser jag igenom gamla texter jag skrivit och undrar hur det är möjligt att jag kunnat skriva bättre tidigare. Mådde jag bättre, kunde jag bättre svenska, hade jag ett flyt i språket, hade jag något att berätta och jag undrar varför det är så annorlunda i dag när språket inte flyter fram. Vad är det som gör en bra text? Är det innehållet eller formen eller kombinationen? Själv har jag alltid tyckt att kombinationen är bäst men om jag måste välja så väljer jag innehållet. En snygg form är bara yta tycker jag.
Språket då, har det sina bättre dagar? Jag som är tvåspråkig vet med mig att ibland skriver jag bättre på svenska och ibland skriver jag bättre på finska, men aldrig samtidigt. Det är alltid ett språk som är starkast. Och ibland tar talspråket över och det blir svårt att skriva. En egen stil skulle man ju också vilja ha och själv strävar jag efter en enkelhet och förstålighet med viss humor och allvar inblandat. Jag vill gärna ha ett budskap i mina texter om det så är vardagliga reflektioner. Men ibland blir inte ens det bra.
Vad vill jag förmedla med den här texten då? Skrivkramp, skrivångest, ordlöshet, innehållslöshet, tomhet och dåligt självförtroende. Texten stirrar på mig. Ord som inte betyder någonting, meningar som segar sig fram, trista ord, hackiga meningar. Hur får man ordning på det? Plankar man? Läser någon annan krönikörs texter. Försöker härma, hitta en rytm, stjäla ett ämne och jobba om texten. Lägga till några pigga adjektiv, några svåra ord, ett par liknelser och hitta ett nytt fräscht ämne att skriva om. Kanske kan det till slut efter en god natts sömn bli något.
Men så är det där med självförtroendet. Jag har tappat det. Har jag tappat stinget? Har jag förlorat förmågan? Kanske var det bara tur när jag skrev de bättre krönikorna. Eller är det hårt arbete. Inspiration då? Har jag inspiration eller skriver jag bara för att jag tycker att jag borde skriva? Eller är inspirationen något som drabbar en under arbetets gång? Idag känner jag mig inspirerad, ändå flyter inte texten fram, utan den liksom hasar sig framåt som en våt disktrasa.
Jag är hemskt rädd för att mitt språk ska bli tomt på innehåll. För mig kommer språket först. Att kommunicera är allting och jag vill nå fram. Ibland undrar jag om mitt liv blivit så krångligt att språket inte räcker till att förklara allting. Att språket inte kommit i kapp alla händelser. Så i stället har jag börjat skapa bilder i mitt huvud. Och dom är varken tomma eller innehållslösa. Vackrare bilder finns inte. Om jag kunde skulle jag rita dem, men jag vågar inte ens försöka. Kanske försöker jag beskriva dem någon gång. Om språket räcker till.
Nu känner jag att det har lossnat. Det finns stunder i en krönikörs liv när texten rullar fram. Kanske beror det på musiken (Kent), kanske beror det på stunden, (glädje), kanske är det en illusion (lust). Kommer det någonsin bli lätt att skriva, jag tror inte det, framförallt inte på daglig basis. Men jag behöver ju inte skriva jämt utan bara när jag känner för det och i dag har jag faktiskt skrivit två krönikor, inga mästerverk, men jag tycker ändå dom har ett visst innehåll. Fast det är ju i och för sig upp till dig att bedöma om jag har nått fram.
