[071213] Doktor Chock har gjort ett segertåg över världen, om man ska tro Noami Klein. Med den så kallade Chicagoskolan som spridare av det nyliberala budskapet och med Milton Friedman som portalfigur. Mannen som fick nobelpriset 1976, tre år efter den blodiga kuppen i Chile och som var ekonomisk rådgivare åt Agusto Pinochet.
Det var ingen tillfällighet att Friedman var rådgivare åt militärjuntan i Chile. Chicagoskolan hade sedan 50-talet målmedvetet fostrat många latinamerikanska ekonomer, med målet att låta kapitalet ta makten över det ekonomiska och sociala livet på kontinenten. Först kom Chile, sedan kom Argentina. Före militärkuppen i Argentina hade Fords fabriker tvingats betala en procent av intäkterna till sociala reformer, till sådant som var en del av det argentinska folkhemsbygget på 50-talet. Dessa förmåner försvann omgående efter kuppen. Som tack försåg Ford juntan med bilar.
Naomi Klein gjorde stor succé med boken No Logo som kom för några år sedan, en bok om hur konsumtionen allt starkare knyts till varumärken. Nu återkommer hon med en analys av hur det globala kapitalet arbetar och följer upp med ett flertal videofilmer på webben.
Naomi Klein driver tesen att Chicagoskolan – eller kanske man kan kalla den Chockagoskolan – ligger bakom det mesta av radikala förskjutningar av maktbalansen i den globala kapitalistiska ekonomin under de senaste decennierna. Ett av de mer makabra men trots allt kanske minst brutala var Falklandskriget. Den engelska premiärministern Margaret Thatcher var tydlig anhängare av Friedmans teorier och förde en hård ekonomisk politik mot det sociala systemet. Efter många år började engelsmännen tröttna på Thatcher, men hon räddades av kriget mot Argentina och slaget om Falklandsöarna 1982. Den forna kolonialmakten samlade ihop resterna av vad som fanns kvar av imperiets nostalgiska minnen, vilket ledde till att ”järnladyn” kunde sitta kvar vid makten ännu många år och fortsätta slakten på välfärdssamhället. Naomi Kleins tes är att det behövs kriser för att få igenom de radikala politiska program som Friedman förespråkar. Visserligen räddades Thatcher av kriget men är inte kopplingen som Klein gör bara en av flera förklaringsmöjligheter?
Några år senare föll muren mellan öst och väst och Polen var ett av de länder som hamnade rakt i ett stålbad. Som Klein skriver gick Solidaritets aktivister från att vara jagade av säkerhetspolisen till att vara ansvariga för samma agenters löner. När Solidaritet tog över var utlandsskulden 40 miljarder dollar och inflationen steg till 600 procent och intresset för polska varor var svagt. Polen behövde skuldlättnader och hjälp att komma ur krisen. In steg Internationella valutafonden, som dominerades av folk från Chicagoskolan. Möjligheterna för dem som var först in på en privatiserad marknad var enorma. Den medicin som ordinerades ger stöd åt Naomi Kleins tes att en chockbehandling var nödvändig. Vilka som fick betala priset är inte svårt att räkna ut.
Utvecklingen i Kina har varit en annan än för det ryskdominerade östblocket. Här tillåter inte den politiska eliten att landets tillgångar säljs ut till den internationella marknaden. Privatiseringen tycks gå via att de partipampar som tidigare förvaltat de statliga företagen förvandlats till affärspampar. Samtidigt som den kommunistiska diktaturen behåller greppet om statsapparaten, lever den sida vid sida med en råkapitalistisk ekonomi. Jag har dock svårt att se att Kina skulle vara ett exempel på den chockkapitalism enligt de teser som drivs av Friedmans anhängare. Chocktillståndet uppnåddes enligt Naomi Klein i samband med massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking. Personligen tror jag att den fick begränsat genomslag i Kina och att Klein övertolkar sin bild av händelserna.
Så rullar boken på och vi får läsa mycket om ytterligare några länder. Valutabanken och Internationella valutafonden framstår som den västerländska kapitalismens historiska förlängning in i vår tid. Det är lätt att förstå den vrede som västerländsk kultur har bemötts med på många håll i världen. De vackra orden om demokrati klingar falskt i många drabbades öron.
Kanske behöver vi en positiv hjälte i bygget av en ny värld, inte minst inför det klimathot som vi står inför. Den som skulle kunna axla den rollen mer än någon annan är Nelson Mandela. Visst kan man hävda att han ju inte hade så stora möjligheter att bli korrupt eftersom han satt i fängelse under närmare trettio år. Under den tiden hade kapitalismen ändrat skepnad från nationellt till globalt dominerad. Vid slutet av sin fängelsetid kommenterade Mandela tillståndet i Sydafrika med orden:
”ANC:s politik är att nationalisera gruvorna, bankerna och monopolindustrierna och varje förändring eller modifiering av vår uppfattning i detta avseende är otänkbar. Att ge svarta ekonomisk makt är ett mål vi helt stöder och uppmuntrar, men i vår situation är statskontroll över vissa ekonomiska sektorer ofrånkomlig.”
ANC:s frihetskamp mot apartheidsystemet blev framgångsrik men den ekonomiska makten lyckades de aldrig erövra. Till stor del därför att Nelson Mandela och de övriga i ledningen inte såg att den ekonomiska makten under tiden Mandela satt i fängelse hade fjärmats från den politiska. Det på naturtillgångar rika Sydafrika lider idag av stor fattigdom och i dess bakvatten en växande kriminalitet.
Bokens starka sida är den välmatade informationen om utvecklingen i en rad länder. Min huvudinvändning är tendenserna till konspirationsteorier. Visserligen är den ekonomiska makten koncentrerad till ett fåtal personer, men att i alltför hög grad hänvisa till den politiska viljan hos dessa få är tveksamt. Naturligare är att relatera utvecklingen till strukturer i samhället. Det mesta av vad Naomi Klein beskriver kan beskrivas som resultat av globaliseringen av kapitalet, där det fortfarande finns ojämnheter mellan olika nationella kapital. Detta har olika ekonomiska eliter lyckats utnyttja. När de olika nationella ekonomierna blivit mer integrerade i varandra kommer dessa möjligheter att försvinna.
Men innan dess är det många som kommer att få lida av nyliberalernas girighet.
