[071213] Någonting som gör den Europeiska Unionen så intressant är att vi inte riktigt vet hur vi ska definiera den. Det är mer än ett vanligt mellanstatligt samarbete, men inte riktigt en stat heller.
Av den anledningen kallas EU ofta för ett flernivåsystem. Just betoningen av flera nivåer är symptomatiskt för den utveckling som har skett i de flesta av EU:s medlemsstater: att vi å ena sidan har ett ökat samarbete och integration på den överstatliga nivån, samtidigt som vi å andra sidan också har haft en utveckling av allt starkare regioner. Flera forskare har därför intresserat sig för vilken betydelse den här utvecklingen har för demokrati och välfärd i Europa.
I ett flernivåsystem blir flera olika gränser viktiga. Territoriella gränser sätter ramar för hur vi människor tänker, och påverkar vilka områden och andra människor som vi känner gemenskap med. Den här identifikationen är i sig, enligt statsbyggnadsteoretiker som t.ex. Maurizio Ferrera, en avgörande förutsättning för att en utveckling av ett demokratiskt samhälle ska kunna ske, och inte minst för framväxten av välfärdsstater.
Den positiva sidan av en gemensam identitet är att den antas kunna bidra till att överbrygga motsättningar och särintressen inom gruppen, acceptera majoritetsbeslut, och även leda till stöd för idéer om att omfördela resurser mellan olika människor. Tanken är att ju tydligare gränserna är utåt, desto mer stärks gruppen inåt, och därmed ökar möjligheterna att bygga och bevara ett demokratiskt samhälle med en gemensam välfärdsstatspolitik. Men med de olika omstruktureringar som pågår i Europa är det inte bara en samhällsnivå (dvs. staten) som är politiskt relevant, utan även både högre (EU) och lägre nivåer (kommuner och regioner). Det finns med andra ord fler gränser, och gränserna är mindre strikta än tidigare.
I min egen forskning påpekar jag att diskussionen om vad ett flernivåsystem i Europa kan få för konsekvenser kan vinna på att skifta fokus, från systemnivån till individnivån, dvs. till de europeiska medborgarna. I min avhandling (Multi-level Europeans: The Influence of Territorial Attachments on Political Trust and Welfare Attitudes) argumenterar jag för att flernivåsystemet i Europa teoretiskt utmanar systemstabiliteten på tre huvudsakliga sätt:
Den första utmaningen handlar om territoriell identifikation, dvs. möjligheten att människors identifikation med andra nivåer än staten kan leda till minskad nationell identifikation.
Den andra utmaningen handlar om hur människors territoriella identifikation kan påverka deras politiska förtroende, dvs. att förtroendet för nationella politiska institutioner och politiker riskerar att minska ifall människor identifierar sig med många olika samhällsnivåer.
Den tredje utmaningen berör sambandet mellan människors territoriella identifikation och deras välfärdsattityder, dvs att människors identifikation med flera olika samhällsnivåer skulle kunna leda till ett minskat stöd för välfärdsstaten. Dessutom menar jag att det är rimligt att förvänta sig att dessa olika samband skulle kunna påverkas av vilken sorts institutionell kontext en individ befinner sig i, t.ex. vilken sorts stat det är en person bor i. Förutom att staternas position utmanas på dessa sätt, är det även rimligt att tänka sig att hela den europeiska integrationsprocessen kan hotas om staternas roll försvagas kraftigt, eftersom de är byggstenarna i flernivåsystemet.
Resultaten av mina analyser visar dock att den första utmaningen kan avfärdas. De territoriella identifikationer som människor har med olika samhällsnivåer utmanar inte staten – och inte heller den europeiska integrationsprocessen. De allra flesta människor har någon form av flernivåidentifikation, dvs. de känner samhörighet med mer än en samhällsnivå. Men detta innebär inte att identifikationen med staten är lägre, tvärtom är staten den nivå som de allra flesta identifierar sig med, vilket gäller över 90 procent av alla européer. Däremot skiljer sig människor år i hur hög utsträckning, och hur många andra nivåer som de samtidigt identifierar sig med. Jag har därför delat in människor i sex olika grupper: de som helt saknar territoriell identifikation, de som främst identifierar sig med någon lokal eller regional nivå, de som identifierar sig lika starkt med alla inhemska nivåer, de som främst identifierar sig med staten, de som främst identifierar sig med Europa (även om de eventuellt kan känna samhörighet med någon lägre nivå) och till sist de som är de fullständiga ”flernivåeuropéerna”, dvs. de identifierar sig lika starkt med alla samhällsnivåer.
Även den andra utmaningen kan avvisas. Resultaten visar att flernivåsystemet i Europa, och den stora andelen människor som identifieras sig med nivåer ovanför eller under staten, inte hotar utan snarare stärker förtroendet för politiska institutioner och politiker på alla nivåer. Vad man kunde förvänta sig är att de som identifierar sig med en viss nivå också skulle känna förtroende för de politiska institutionerna på samma nivå. Så är också fallet, men utöver detta mönster visar det sig att de som är fullständiga ”flernivåeuropéerna” också faktiskt de som har högst förtroende för alla institutioner och politiker. Flernivåidentifikationen stärker därmed det totala politiska förtroendet för hela flernivåsystemet.
Däremot ger den tredje utmaningen större anledning till eftertanke, eftersom den inte kan avvisas i mina resultat. Till skillnad från politiskt förtroende, som det ju är teoretiskt möjligt att ha för flera samhällsnivåer samtidigt, så liknar attityder till välfärdstaten och omfördelning mer ett nollsummespel. En omfördelning från en individ till en annan, eller från ett teoretiskt område till ett annat, eller om makt över välfärdspolitiken flyttas från en nivå till en annan, innebär alltid att vissa vinner mer på det än andra.
Mina resultat visar också att även efter kontroller för andra viktiga förklaringar, som t.ex. politisk ideologi, så bidrar fortfarande en människas territoriella identifikation till vilka åsikter han eller hon har. Personer med främst en inhemsk identifikation tenderar att vara mer stödjande av befintliga nationella välfärdssystem än de som har en europeisk identifikation, medan de senare däremot är mer villiga att låta andra EU-medborgare som bor och arbetar i det egna landet få ta del av de nationella välfärdssystemen. Frågan om att eventuellt överföra ansvar för vissa socialpolitiska frågor till EU är också mycket känslig och möter ett starkt motstånd hos de med främst inhemsk identifikation, men även de s.k. ”flernivåeuropéerna” tenderar att vara skeptiska till en sådan förändring.
Till sist visar mina resultat också att det finns anledning att ta hänsyn till vilken sorts stat (institutionell kontext) som en individ befinner sig i, för att få ytterligare en pusselbit till hur sambanden mellan identifikation och politiska åsikter fungerar. Inte minst verkar längden och erfarenheten av EU-medlemskap kunna förstärka de här sambanden på individnivå. Men det här är något som det behövs mer forskning om framöver.
Sammantaget så verkar därmed varken människors identifikation med andra territoriella nivåer, eller deras förtroende för det politiska systemets institutioner och aktörer, utmana staterna eller den europeiska integrationsprocessen. Men när det gäller frågan om fortsatt omfördelning och välfärd i Europa så verkar flernivåsystemet kunna leda till en större utmaning mot staternas roll, utan att direkt kunna erbjuda något annat alternativ på europeisk nivå som har medborgarnas stöd. I dagsläget är det därmed mer rimligt att fortsätta låta staterna ha det huvudsakliga ansvaret för välfärdspolitiken.
