[071111] texter av Rachel Corrie
sammanställda och redigerade av Alan Rickman och Katharine Viner
Översättning: Pamela Jaskoviak
Premiär på Göteborgs Stadsteater Nya Studion 10 november 2007
Regi: Anna Takanen
Scenografi och kostym: Jeanette Wiman
Ljus: Kristin Fransson
Musik:
Ahmad al-Khatib: Sada
Daniel Lanois: Shine
Magnetic Fields: 69 Lovesongs
I rollen: Mia Höglund-Melin
Mia Höglund-Melin har blivit en av Stadsteaterns bästa tillgångar. I roll efter roll fortsätter hon att övertyga. Nu har blivit satt i en svår uppgift: att gestalta den amerikanska flickan Rachel Corrie som stupade som fredsaktivist på Gazaremsan.
Det är alltså en verklig person hon spelar. Det betyder att historien lägger sig som ett filter mellan oss och henne. Hon kan inte agera spontant som en ståuppare, nå en direkt kontakt med publiken som Robin Stegmar gör i monologen Produkten, som också belyser förhållandet mellan syd och nord.
Från andra hållet lurar frestelsen att idealisera, att sentimentalisera, något som ligger nära till hands när det handlar om en ung späd flicka som blir massakrerad av en bulldozer i den vidriga konflikt som pågått sedan staten Israel utropades 1948. Nu blir det inte många skratt, men heller inga tårar. Egendomligt oberörd sitter man i salongen och känner sin maktlöshet samtidigt som man undrar varför det inte blir någon ände på detta vansinne? Är ondska en metafysisk storhet som existerar oberoende av oss människor?
Anna Takanen har regisserat en föreställning som är realistisk och samtidigt teatral i sin utformning med den metodiska packningen av den revolutionära ryggsäcken. Jeanette Wiman bidrog till utförligheten med sin tunga dekor. Teatern ska ha ett erkännande för den utmärkta ljudläggning, inte minst det övertygande stridslarmet. Ljud: Jesper Lindell, Frej Orenius.
/Åke S Pettersson
Rachel Corrie var en amerikansk 23-åring som dödades av en israelisk bulldozer på Gazaremsan 2003. Hon var en av de internationella fredsaktivister som åkt dit för att med icke-våld bekämpa våldet och med sin närvaro försöka skydda den palestinska civilbefolkningen mot israeliska övergrepp. Den nya monologföreställningen på Studion handlar om Rachel Corrie och använder bara hennes egna ord: hennes dagböcker, och de email och sms som hon skrev till sina föräldrar.
I en och en halv timme utan paus talar hon till oss – först från ett rödmålat studentrum med obäddad säng i Amerika och sedan från ett grönmålat gästrum med skotthål i väggarna i en palestinsk bosättning på Gazaremsan. Fast egentligen talar hon inte till oss – utan till sig själv och sina föräldrar. Så vi blir bara smyglyssnare.
Vi vet att hon snart kommer att dö, men det vet inte hon. Därför pladdrar hon oförskräckt på. Om sitt livs detaljer, sin oro och sina drömmar. Hon prövar attityder, söker sin identitet och pendlar mellan övermodigt nojsande och nattsvart övergivenhet. ”Som en vanlig flicka som inte skall dö”, tänker jag.
”Varför blir man då inte mer gripen?” tänker jag sedan, och ser att en ung man i bänken framför har somnat. Kanske för att det trots allt är skillnad mellan liv och teater. Eller mellan det levda livet och en levande beskrivning av livet. Det är svårt att göra levande konst av en text som är så autentisk att man inte kan tillägga något utan att förvanska den. Att söka en mindre blank och entydig tolkning och gestaltning av Rachel Corries liv och drivkrafter hade varit okänsligt mot de sörjande föräldrar som ställde materialet till förfogande, antar jag.
När ljuset tänds i salongen står jag där och klappar i händerna, konstig till mods: Applåden känns som en tafatt artighet mot den döda. Föreställningen känns som en hopplöst försenad minneshögtid. Som teater blir den tyvärr varken engagerande eller intressant.
/Kajsa Öberg Lindsten
