[071024] Jorden går under! Den ohyggligt spännande följetongen börjar på fredagen!
Förbjudet för mycket små barn! OBS!
Så stod det i den finlandssvenska tidskriften Ny Tid veckan innan den första tecknade muminserien publicerades, redan 1947. Och inte var den så lämplig för mycket små barn. Det dracks konjak och svors på ett sätt som senare skulle redigeras bort (åtminstone en smula) i de fortsatta berättelserna om mumintrollen. Den första serien byggde på boken Kometen kommer vars första publicering skett året innan. Den som köpt en bok med det namnet på senare år får förresten inte heller riktigt samma historia. Tove Jansson har reviderat den vartefter tiden gått.
Den första muminserien publicerades alltså i Ny Tid för 60 år sedan. Det var innan brittiska The Evening News skrev ett, som hon senare skulle uppfatta det, slavkontrakt med Tove Jansson och gjorde henne världsberömd. Att det blev just i Ny Tid beror på att Tove Jansson då hade en relation med Atos Wirtanen som var chefredaktör på tidskriften (för övrigt lär det vara han som står som förebild för den pessimistiska bisamråttan).
Nu har Ny Tid återpublicerat den här mycket charmiga serien i en liten bok.
Förutom själva serien bjuds vi på en intervju med Tove Jansson själv, gjord av Henrika Ringbom.
– Jag skulle inte önska min värsta fiende om jag hade någon att teckna serier under kontrakt, säger Tove Jansson bland annat där, och berättar att en av tidningens tidigare serietecknare hamnat på nervhem och att en annan gått och hängt sig. Men det fick hon veta först efter att hon själv undertecknat kontraktet.
I den nya lilla boken får vi, förutom serien, också veta mer om hur den kom till i texter av Juhani Tolvanen, muminforskare och serieredaktör på Ilta-Sanomat, och en annan forskare, Trygve Söderling, analyserar noga skillnaderna mellan serien och de olika upplagorna av Kometjakten i bokform. Mycket kuriosakunskap men många ”roliga att veta-fakta” som exempelvis att Tofslan och Vifslan, som förekommer för första gången i just Jorden går under!, inspirerats av det nära förhållandet mellan Tove Jansson och Vivica Bandler. En annan favorit, Mårran är också hon med för första gången. Men här är hon en han och syns aldrig i bild.
Det är alltså inte bara Mårran som senare förändras. Många av figurerna byter skepnad i yngre berättelser. I Jorden går under! är ängsliga Sniff till exempel inte Sniff ännu utan Rådd-djuret, som senare är med i Muminpappans memoarer och i den är Sniffs pappa. För den som vill ha ordning och reda blir förvirringen total. Men för oss som liksom Muminpappan tycker om lagom stora katastrofer så är den här nyutgåvan en fröjd att läsa. Lite svår att få tag i kanske, men går att beställa via nätet.
